Det är drygt ett år - eller för kalenderbitaren: ett år, två månader, fem dagar, tjugotvå timmar och åtta minuter - mellan att ett välfyllt Cloetta Center brast ut i ett glädjejubel över Melodifestivalens då populäraste kille, och samma lokal fylls av ett liknande glädjerop över samma artist.
Fast jublet är yngre nu än då, och minst en halv oktav högre. Och en halv oktav högre verkar även Saades sångteknik ha klättrat. För det är Eric Saade jag pratar om. Killen som presenterade sig som en "manboy" 2010, drömde om att bli populär 2011, och 2012 bestämt sig för att han är det. För det är inga Jantelagar som samsas med Saade på scenen när han givit sig ut på sin arenaturné i Sverige. Det går inte att ta miste på Saades ambitioner. Även om han dragit ner lite på Michael Jackson-manéren, vill han skapa en show av internationellt mått. Det är dansare, plasmaskärmar, ljussättning, och högtalare som pumpar ut basgångarna i hans musik. Det är också ett evigt vandrande över scenen, armrörelser som skulle få vilken teckentolk som helst att undra vad låtarna handlar om, och förinspelade duettpartners. Men publiken är mest där för att se sin Saade och produktionens ambitioner känns därmed endast sekundära, eller kanske till och med hindrande. Eric Saade sjunger närmast som på beställning, där han röstmässigt verkar hamnat lite för högt och därmed inte riktigt får till djup eller känsla i sin sång. Dansrörelserna känns alltför ut- och instuderade. Intrycket blir stelt och formatet känns otillgängligt. Även som Saade jobbat hårt och släppt två fullängdare under det gångna året, trevar han bland sina låtar. Det har helt enkelt inte blivit så mycket av hits sedan de där framträdandena i Melodifestivalen 2010 och 2011. Och när scenografin till låten Timeless visar klockor som går baklänges, tänker jag att Saade nog gärna vridit tillbaka tiden till den 19 februari 2011 klockan 20.52, då han var Linköpings absolut populäraste kille och jublet bland såväl yngre som äldre publik inte visste några gränser.