Peter, du är Queen-kungen!

Jag säger bara: tack Peter!Tack för att du gav oss historien om ett av världens största rockband. Tack för att du bemödade dig att göra allt så proffsigt, trots att du ju sedan flera år har Norrköpingspubliken i din hand. De flesta av oss hade ju säkert varit nöjda med hälften.Men vi fick sjukt meriterade musiker, högklassiga körsångare och två gästartister som måste vara en av West Ends-drottningar.För bäst på scen var du inte. Inte sångmässigt i alla fall, bara god trea. Mazz Murray och Kerry Ellis som båda var med i originaluppsättningen av Queenmusikalen We will rock you - där Peter själv spelade huvudrollen omkring 1 500 gånger - överglänser honom med varsina rejäla pipor. De pendlar mellan låga och höga register och får det att verka så enkelt. De bär också med sig uttryck från sina roller i musikalen, vilket ger låtarna en extra dimension - kanske främst genom Mazz "Killer Queen" Murray, vars kaxighet blir en välgörande kontrast till den så milda och godhjärtade S:t Anna-sonen.För Peter Johansson har båda fötterna på jorden, vilket på sätt och vis gör honom till en udda fågel. Det är liksom svårt att förstå att han kunnat roffa åt sig en av musikalvärldens största roller. Vad hans styrka är? Tja, jag vet inte riktigt. Kanske just det, att man gillar honom.Rösten är kompetent och omfångsrik men bitvis anonym, vilket gör att han kan försvinna i den mäktiga ljudbilden på ett sätt som hans gästartister inte gör. Idoljury-Anders hade väl också sagt "något surt/svajigt" ibland, men det är sekundärt, näst intill oviktigt. För publikkontakten är hundraprocentig och låtarna storverk efter storverk som sitter i ryggraden på både Peter och publiken.Viktigt för helheten var också de bilder och videos som glimtade förbi en storbildsskärm. Exklusiva hälsningar från gitarristen Brian May, konsertbilder med Queen och lagom mycket information om deras storhetstid. Starkast blev det efter paus när de berörde Freddie Mercurys död i AIDS 1991. Samtidigt sjöng Peter These are the days of our lives som var Freddies sätt att blicka tillbaka på sin karriär.Låten därefter, No one but you, spelade de tre återstående medlemmarna in sex år senare, delvis med tanke på Prinsessan Dianas död, men mest som en hyllning till Freddie Mercury (och kom att bli den sista låt som trion gjorde tillsammans). I går var det Kerry Ellis som bar fram den, och gjorde stunden till kvällens klimax. Det fanns ett sådant allvar, en sådan inlevelse i framförandet. Samma funktion hade den, för mig, när jag såg Queenmusikalen för ett par år sedan. För hitlåtar i all ära, de är oundvikliga, starka och väcker minnen. Men någonstans blir det alltid den låten man minst känner igen, som man minns bäst när man går hem.

Peter, du är Queen-kungen!

Champions of rock