Per Wahlöö solo förebådar mästerverken

Äntligen gör det hopplösa Piratförlaget något vettigt. I stället för att ge ut klent skrivande kvällstidningskrönikörer - folkbildaren Guillou undantagen - presenterar man nu Per Wahlöös samlade verk i eget namn i åtta pocketböcker, alltså hans författarskap före de tio böckerna i romansviten Roman om ett brott skrivna tillsammans med Maj Sjöwall.
Jag vet inte hur Wahlöö var som journalist. Han var i alla fall en riktig författare, och även om det naturligtvis är fel att läsa böckerna retrospektivt, sedda i ljuset från detektivromanerna med poliskollektivet Martin Beck, Lennart Kollberg, Gunvald Larsson och Fredrik Melander i täten så är det svårt att låta bli. I hans tidiga produktionen finns spåren utlagda.

Ta till exempel novellsamlingen Det växer inga rosor på Odenplan från 1964. De sex första berättelserna handlar om fartyg och man inser att också Per Wahlöö var sjöromantiker, ett karaktärsdrag som han sedan delade med sig av till Martin Beck.
Den sista berättelsen heter Kanalfart III, och förebådar givetvis Sjöwall-Wahlöödebuten Roseanna, som många anser vara den bästa deckare som skrivits på svenska. Den heter ju Roseanna - efter offret - men den kunde lika gärna heta Diana efter kanalbåten som är mordplatsen.
Den långa titelnovellen, som också skulle kunna kallas kortroman, handlar om en desperat och tämligen nedsupen redaktör som drabbats av åtrå, törst, abstinensbesvär och leda i ungefär lika stora delar.
Den realistiskt skildrade miljön från dåtidens redaktions- och krogliv återkommer senare Sjöwall-Wahlöös Polisen som gick upp i rök.
Sjöromantiken finns också med i den finstämda kärleksromanen Vinden och regnet från 1961.

Förövningarna som deckarförfattare Mord på 31:a våningen och Stålsprånget tillhör de svagare numren. Här saknas konkretionen, mödosamt framtagen genom de noggranna efterforskningar, som skulle prägla Sjöwall-Wahlöös romaner.
Nej, då ska man hellre läsa den ambitiösa ordrika debuten Himmelsgeten som senare döptes om till Hövdingen. En realistisk skildring av en svensk idrottsledares uppgång och fall.
Lysande personporträtt, lyriska miljöskildringar varvas med de rena burleska skrönor som senare också, kanske lite malplacerat, skulle tränga in hos Martin Becks och hans realistiskt tecknade kollegor i form av lismande byråkrater, korkade poliser eller egocentriska åklagare.

Politiken finns också med i böcker som Uppdraget och Generalerna fast då sker befrielsekampen och motreaktionen i latinamerikanska miljöer.
Även detta ska återkomma hos Sjöwall-Wahlöö. I svitens sista roman gör Gunvald Larsson ett studiebesök i en liknande miljö.
Men mästerverket i hans eget namn heter Lastbilen. Wahlöös förmåga att skildra väntan, händelselöshet och tristess är fantastisk medan det direkta våldet avfattas på några få rader.
I Lastbilen beskrivs stämningen tills den blir olidlig både för läsaren och romanens huvudpersoner, som är några vinddrivna existenser i en spansk by under Francodiktaturen. I Lastbilen tycks alla goda föresatser och handlingar lösas upp i sin motsats. Och till slut blir skillnaden mellan ondska och godhet meningslös.
Det fanns en Wahlöö före Sjöwall, väl värd att upptäcka.