En hysterisk debut eller en genial? Thomas Bernhard ligger i litteraturens startgropar, allt exploderar, allt ryms. Han har ingen hejd.
Sinnessjukdomen blir hans element, hans tema. Frost heter denna entré till Bernhards säregna och stora författarskap, hans debut från 1963 i lyhörd översättning av Jan Erik Bornlid.
Det är det ambitiösa bok-förlaget Tranan som återigen låter oss bli bekanta med österrikaren Bernhards rika produktion, en sann kulturgärning.
Vi möter en blivande läkare från Wien som får i uppgift att som AT-tjänst studera målaren Strauch. Han är bror till läkaren Strauch som är den som beställer uppdraget. Här finns ett gammalt svek, ett syskonavstånd. AT-läkarenska lära känna denne egensinnige och galne man inkognito, och utge sig vara en juridikstuderande på ferievistelse.
Målaren bor i en gudsförgäten, frostig alpdal, långt från civilisationen. Han förbannar det mesta, han förbannar befolkningen här som han anser är kortväxta, kriminella och avlade på fyllan, alla med hesa gälla röster. Värdshusvärdinnan och Rackaren är några av hans hatobjekt.
Själv har han för stort huvud med tankar som ständigt plågar honom. Han är en kuf och en outtröttlig absurdist med en manikers ordflöde, träffsäker och rolig och nojig och alldeles hopplös.
Boken består i huvudsak av den gamle mannens monologer där språket dansar fram i oväntade vändningar som ställer krav på både bokjaget (AT-läkaren) och läsaren med sina ologiska piruetter.
För den som läst sin Bernhard känns hängivenheten igen, liksom det sorgsna tonläget och humorn. Jag fascineras över att han så kraftfullt rivstartar i denna Beckettanda med ett ingående porträtt av en vanvetting som kan konsten att formulera sig och därmed påverkar AT-läkarens tankebanor tills de blir som hans egna i rapporteringen till sin uppdragsgivare.
Ytterst handlar boken om just detta: språk som smittar.