Om det är lätt är det inte rätt

Jag läste en intervju med en framgångsrik kvinnlig författare. Hon sade: "Om mina böcker bara sålde i 800 exemplar skulle jag inte bemöda mig om att skriva."
Sedan sade hon: "Om det inte är lätt, är det inte rätt". Just de orden sade hon flera gånger under intervjun. Och hon applicerade dem på både äktenskap och karriär, ja, på allt väsentligt i livet. Om det inte är lätt, är det inte rätt.
Jag har ofta tänkt på den där kvinnliga författaren som blev intervjuad. Jag tänker ofta på henne i relation till mitt eget liv. Och jag tänker att jag skulle vilja tala med henne vid tillfälle och berätta att de där alabastervita kindbenen hon äger, är inte alla förunnade, det där självklara skrattet. Inte alla kan skratta så. En del människor gör till sin lott att vandra i de perifera städernas utkanter. En del människor har hjärtan som sällsynta skygga fåglar, en fladdrande oro i bröstet. En del människor gör till sin lott att bära allvaret. Kanske skriver de böcker som säljer i 500 exemplar. Inte mer. De har kanske inget val. De kan inte bemöda sig om något annat. De gör en annan del av de levandes värld till sin.

De har kanske flackt fallande kinder, en smula antydan till påsighet, grov hy, tafatta händer. De betraktar sina sovande barn i vargtimman. Barnens svettlockiga hjässor och söta dofter. Sovrummets dunkel och urtid. Räkningarna ännu obetalda. Fågeln som slår sina vingar orytmiskt mot bröstkorgens väggar.
Om det inte är lätt, är det inte rätt, säger den alabasterhyade kvinnan. Om det är lätt, är det rätt.
Inte alla människor kan bära ett sådant leende.
Och jag vill säga den framgångsrika kvinnan att just jag är så olik henne i allt. Just jag gör en annan del av de levandes värld till min. Jag kan inte skriva om något annat än förtvivlan.

Alla jordens berättelser utmynnar förr eller senare här. Avskalade sina intriger och sin poesi, sina färger och sin must, sitt persongalleri och sin virtuositet. Avskalade alla sina svepskäl består människan och hennes berättelser enbart av förtvivlan.
Detta är vårt urtillstånd.
Vi söker en väg, vi letar i blindo, mörkerdjur är vi, ingenting står i vår makt. Vi gör det vi gör eftersom det inte finns något annat vi kan göra.
Skrattar vi och kastar huvudet bakåt. Trevar vi över den åtråddas ansikte. Överger vi våra barn i ögonblick av självförakt, blir vi stående i regnet när dofterna piskas ur marken.
Denna förundran inför uthärdandet.
Att det överhuvudtaget är möjligt.