Om affärsvärldens moraliska moras

Om någon nationalkaraktäristik kan sägas vara giltig är det bélgitude: en prudentlig attityd, en jovialisk klaustrofobi, ett självpåkallat lugn.
Belgarens stoiska hållning kombineras med flegmatisk rondör i en stillsam absurdism, en prydlig galenskap, ett snillrikt skarpsinne. Vi ser det uttryckt hos Magritte, Hergé, Poirot; stundom hos den ständige Nobelpriskandidaten Hugo Claus.

Och hos Willem Elsschot. En minor classic som nu introduceras på svenska med Bondfångst i en vacker halmgul linnevolym, tryfferad med träsnitt och inbundet bokmärkesband. Om än den skäms av sättningsfel - vilket slarv! - ger vår främste överförare av flamländska Per Holmer full rättvisa åt den fulländade stilkonst varmed Elsschot snirkligt förmedlar sin historia om de båda skojarna Boorman och Laarmans.

Den förre har utvecklat sin idé om en födkrok utifrån den mänsklighetens svaghet som i namn av fåfänga följt henne från Odysseus till Olinda. Här är varianten av medelhavskryssning och doku-
såpa en trycksak, nämligen Allmänna världstidskriften för Finanser, Handel, Näringsliv, Konst och Vetenskaper. Den existerar förstås inte annat än i kundens öga. Som narras beställa tiotusentals exemplar.
Den senare - Laarmans - enrolleras en sen natt på en krog att överta rörelsen. Sista ordern går till en viss madame Lauwereyssen, som förestår en smedja specialiserad på hissar. Hundratusen volymer senare utbryter en osannolik fejd med oanade följder. Det samvete som i boken tar fem år att nå i kapp bondfångarna tog Elsschot femton att gestalta. Den första delen kom ut 1923, den avslutande 1938.

Elsschot, som egentligen hette Alfons de Ridder, var ingalunda någon litteratör. Han var affärsman, och det han skrev - vilket var lika utsökt som sparsamt - rörde sig om affärsvärldens moraliska moras.