Om man ska se Mia Engbergs med personliga minnen laddade film bör man tänka bort allt vad konventionellt filmberättande heter. Belleville baby är en film som inte har någon egentlig story att berätta och den innehåller många svartrutor med enbart ljudet av röster.
Att kalla filmen dokumentär är rätt missvisande. En bättre benämning är essäfilm för här är det Mia Engbergs egen person som allt cirklar kring. Vad hon vill sätta i fokus i sin film är hur tiden och minnet påverkar våra liv.
Startpunkten blir ett telefonsamtal som når henne från Paris. Det är en man som hon som ung förälskade sig i och som hon levde med i stadsdelen Belleville i Paris. En dag försvann han bara och nu tio år senare berättar han i telefon att han suttit i fängelse för sina knarkaffärer. Och nu vill han att de friskar upp sina gemensamma minnen.
Telefonsamtalet dem emellan är hela filmen upphängd på och då och då matas det in bilder. Det kan vara gamla super 8-bilder eller mobilbilder – alla har de karaktären av home movies.
Som en inramning till filmen berättar Mia Engberg den klassiska Orfeusmyten vilket kanske kan tas som något väl högtravande.
För alla som är begivna på filmexperiment är filmen säkert sevärd. Själv ser jag filmen mer som ofullgången än riktigt lyckad.