Och vi som hade tidernas schlager ...

Allt började för sju, åtta år sedan, den där höstdagen då kompisen och jag tog med oss en fyrkanalig Fostex portastudio och en gitarr ut till en stuga på landet.
- Du, jag har en toppenidé, hade han sagt till mig i telefon veckan före.
- Vi tar med oss grejer och spelar in en låt och skickar in till Melodifestivalen!
Det lät ju jättebra. Innan vi ens kom ut till stugan kunde vi föreställa oss hur vi skulle sitta och mingla där bakom scenen bland alla artisterna och vinka spralligt in i TV-kameran efter ännu en fullpoängare från någon jury.
Det blev en låt. Och in skickade vi den. Naturligtvis kom den inte med, inte en låt där trummorna utgjordes av slag på stor resväska med trägafflar och med sång framförd av undertecknad.
Nåja, nästa gång skulle det bli på allvar. Nästa gång skulle det göras ordentligt. Nästa gång, det var förra året det, 2002.

Musikåret 2002 var för mig schlageråret 2002. Det är rätt märkligt med tanke på att jag avskyr schlagermusik, men där finns väl lite kärlek också nånstans.
I alla fall. Nu hade vi en dator med inspelningsprogram. Nu hade vi proffsiga instrument. Nu hade vi erfarenhet. Och, mina damer och herrar, nu hade vi en låt med potential. Sången skulle framföras av någon för ändamålet mera lämpad person än jag, den saken var klar. Men av vem? Låten var skriven för en tjej. Men var fanns det en skönsjungande tjej?
Svar: I en affär. Kompisen råkade höra en expedit gnola för sig själv och saken var klar.
- Vad bra du sjunger. Vi ska skicka in en låt till Melodifestivalen. Vi vill att du sjunger. Snälla säg ja.
Hon sa ja.

Jag vill inte kalla låten för powerballad, kanske snarare... jo visst är det en powerballad. Låten går ut mjukt och smäktande med bara piano och sång och efterhand lite stråkar. Så kommer trummor och bas och intensiteten ökar, men så bryter ett stick av före tonartshöjningen och sen är det fullt tryck i sista refrängen med stråkar och allt. Låten liksom växer hela tiden och blir så där innerligt, ja ni vet, så att man bara ryser och inser att Ja! Ja! Det här är stort! Det här är riktigt, riktigt stort!
Man känner kort sagt att något har blivit berört i det innersta av ens väsen.
Texten är på engelska och handlar om... tja det kan vi strängt taget lämna därhän, men riktigt bra är det i alla fall.
Sagt och gjort. Ner med låten på en cd. Iväg med den till SVT. Och så vänta.

Under tiden hann vi fila på det där lilla tacktalet man ibland kan få hålla innan vinnarlåten spelas en gång till.
Vi hann också konstatera att om inte den här låten kommer med, så underkänner vi hela Melodifestivalen som sådan och tar vår hand ifrån den.
Om vi kom med? Nej, märkligt nog gjorde vi inte det. Varför hade de ratat vår låt? Ville inte SVT få en vinnare som kunde ta hem den stora Europa-finalen?
Vi förstod ingenting.
Hela det förbannade året hade vi styrt och ställt med vår fina låt, och till och med börjat känna att den där Bert Karlsson är väl en rätt schysst lirare i alla fall, jag menar nu när vi ändå är i schlagerbranschen...
Nähe, SVT, nu får ni klara er utan oss. Och det vet vi ju hur det brukar gå då.