Oändlig längtan efter kärlek

På måndagskvällen var det urpremiär på Vadstena-Akademiens föreställning I natt! I natt!, en opera där 1600-talets barockmusik friskt blandas med texter, scenografi, beteenden och dräkter från vår egen tid.
Förra sommaren visades resultatet av ett par veckors workshop med barockmusik och nutida uttrycksformer med improviserande inslag både när det gäller text och musik.
Den nu aktuella föreställningen kan ses som en fortsättning och fullbordan av fjolårets initiativ. Det har påpekats, att många av 1600-talets operor på sin tid hade en påfallande folklig karaktär, medan de i våra dagar ofta anses ha en upphöjd, hövisk karaktär, mycket beroende på musikens särart.

Den folkliga förankringen är högst påtaglig i barockoperan I natt, I natt. Scenen i inledningen utgörs av ett cirkelformat dansgolv omgivet av en glittrande fond av rynkat material.
I bakgrunden skymtar höga staplar av lastpallar. Dräkterna är genomgående av modernt snitt.

Operans tema är människans oändliga längtan efter kärlek och gemenskap - hennes behov att känna sig behövd, att bli sedd av andra.
Handlingen framträder i operans fyra huvuddelar: förberedelse, dansen, efterfest och avsked. Förberedelsen inför mötet med den man längtar efter sker med restlös iver för att bli attraktiv och oemotståndlig, en iver lika påtaglig i minutiöst slipsknytande som i sensuella rörelser med handen över tyget som täcker kroppen. Åtrå - förväntan.
Dansen tar sig uttryck i skiftande former. Till meditativ barockmusik ser man de dansande med ryggen mot publiken i lugna, stillsamma rörelser för att i nästa ögonblick finna dem i dansvirvlar i högt upptrissat tempo med glädjetjut, fotstamp, tjo-rop och handklappningar. I denna betvingande dans anar man engagemang intill trance.

Efterfesten med tillkämpade försök till tankekoncentration ger plats både för det ljuva minnet av kärleksmötet och besvikelsen över brustna förhoppningar. Insikten om alltings meningslöshet förlamar. Under rusets efterdyningar kan till och med en kamp med sopborstar och tennisracket kännas meningsfull. Avskedets stund med stilla morgonsol skänker försoningens insikt, att kärleken bär den olycklige även i fortsättningen. Till strikt barockmusik fogas den litterärt förunderliga texten "Ajöken, hej då o farväl!"

De fyra medverkande sångarna-aktörerna gjorde en helgjuten insats för att ge operan-skådespelet en äkta och trovärdig karaktär.
Det bör betonas, att skådespelarprestationerna var i paritet med de utmärkta musikaliska insatserna. Sångarna visade genomgående en djup förtrogenhet med barockens uppförandepraxis i utmärkt samverkan med instrumentalensemblen.
Särskild uppskattning förtjänar uppslagsrikedomen och variationsförmågan i den långa raden improvisationer av modernare snitt. De pressade, trängda känslolägen som tvingade sångarna till ljudkombinationer utanför diatoniska tonföljder fick sin motsvarighet i instrumentalisternas sinnrika kluster och pizzicatoeffekter.

Trots den besvärande värmen i teaterlokalen lyckades man tack vare upprepade justeringar behålla anständig stämning av instrumenten. Violinerna och cellon utvecklade en tät och smidig stråkklang i god samverkan med cembalo, barockgitarr och teorb.
Årets satsning på en operauppsättning med nära samverkan mellan skilda tidsepokers uttryckssätt är värd stor uppskattning.

Det hindrar dock inte, att man inom nära framtid gärna vill återknyta kontakten med originaluppsättningar av italienska barockoperor. De naturliga, vardagsnära översättningarna av libretton, som Vadstena-Akademien hittills utnyttjat, har starkt bidragit till att operorna upplevts angelägna också för vår tids lyssnare.

Oändlig längtan efter kärlek

Förväntan och kärlek och brustna förhoppningar. Sommarens opera i Vadstena blandar 1600-talets barockmusik med visuella uttryck från vår egen tid. Reidar Sunnerstam har sett en mycket folklig opera.