Nedstigning till underjorden

Detta är efter Syndafloden. Jag har räddat mig in i ett prång. Öppnat en oansenlig port. Jag har snikit mig in i Palatset bakvägen. Nu har Hissen sänkt mig ned i Underjorden, en plats som inte är till för vanliga dödliga. Ett undantag har gjorts för mig, såsom det en gång gavs tillstånd till Orfeus att söka sin Älskade, Eurydike.
Jag kan rapportera att underjorden är svalt tempererad med vitkalkade väggar. Min guide är Arkivarien. Jag får kalla honom Rolf Jonsson, men jag föredrar att benämna honom Arkivarien. En man som vant rör sig i alla hålor, valv, rum och korridorer som utgör Underjordens förrum. Här härskar Evigheten. Dess främste väktare är Stadsarkivaren, Rolf Sjögren. Jag anar ett samband mellan de båda namnarna, men säger inget om det till Arkivarien. Tänk om min ledsagare förtörnas, låter Underjorden spy ut mig. Eller innesluta mig för alltid. Han kan lämna mig i den väldiga labyrinten.
8000 hyllmeter pärmar, böcker, pappkartonger, trälådor. I en kista förvaras det äldsta minnet, Stadsbrevet, äldre än Palatset självt. Hur skulle jag klara mig? Inte ens ett kort nystan ryms i mina fickor. Evigheten minns allt och glömmer allt. Endast styckevis kan man fånga minnen, avtryck av det som varit, lyfta dem till ytan, där de dödliga vistas, en kort stund, innan det sjunker ned i Evigheten. Där minnena vårdas av Arkivarien, denne märklige tjänsteande, förmedlaren med rätt att vistas i båda världarna, den övre och den undre.
Alla minnen befinns inte värdiga. Processen är aldrig snabb. Efter år av omsorgsfulla överväganden, när minnena bäddats in och börjat tro på Evigheten, raderas de ut. Det kan ta fem år, det kan ta tio år. Men de ovärdiga gallras alltid ut och överlämnas till Intet, följande Stadsarkivariens Plan.
Varje individs betyg är ett minne för Evigheten, ofta efterfrågat av slarviga dödliga som hoppas det är bättre i minnet än det än gång var i verkligheten. Lyckliga minnen är ett intet mot olyckliga. Faderskapsärenden, alkoholistärenden, barnavårdsärenden, de bevaras för all framtid medan det som betalats och kvitterats försvinner i Intet. Skulder i livet blir skulder i Evigheten. På små kort finns envar skattskyldigregistrerad i mantalslängdens register som upprätthölls i det då som inföll mellan 1914 och 1967. 200 år äldre är hyllmeter efter hyllmeter av räkenskapsböcker, i foliantiskt format.

Evigheten räknar inte bort utövare av olika religioner. Den mosaiska församlingens efterlämnade minnen ryms här. Liksom kulturutövarnas. Jag står med en roll i handen. Det är Ludvigs roll i lustspelet Lycko... Mer hinner jag inte läsa innan jag måste återbörda minnet till Arbetareföreningens arkiv. Och nya minnen öppnas, glimtar till, stängs. Orkesterföreningens 1300 inspelningar på rullband. Är de bevarade för all framtid eller har den elektroniska ordningen lösts upp från de bestrukna plastremsorna, sipprat upp genom Underjordens mikroskopiska porer i valven, flyktat från Palatset?
Papper. Det är det enda vi accepterar, beständigt och tillgängligt även i framtiden. Riktigt fint papper håller hur länge som helst, andas Arkivarien i mitt öra. Jag hör att han inte är nöjd med rullbanden. Magnetiseringar, disketter, cd-rom. Ettor och nollor kan vara praktiska redskap, Underjorden deltar i Arkivdatas stora digitaliseringsprojekt. Men inte duger det för Evigheten. Jag tillåts åter stiga in i Hissen, lyftas upp till ytan. Jag slinker ut genom Palatsets lilla sidoutgång. Det är efter Syndafloden, men ännu syns ingen ljusning på himlen.
Det var verkligen en mycket regntung dag jag besökte Norrköpings Stadsarkiv.