Inte många talar i dag om apatiska barn, de som härom året upprörde många och efter flera hjärtlösa utvisningar av barn med uppgivenhetssymtom ledde till en politisk reträtt; avvisningarna stoppades och flyktingarna tilläts söka asyl på nytt. Men detta höll bara i tre månader. FN och Amnesty anklagade svensk politik för inhumant agerande.
Barnen hade gått in i katatoniska tillstånd. De drabbades av familjesituationens absoluta hopplöshet och sjönk in i onåbarhetens bubbla.
Om dessa barn handlar pjäsen Apatiska för nybörjare av Jonas Hassen Khemiri, som i sin text vrider och vänder på problematiken med sex skådespelare i långt fler roller. Utredare, politiker, grannar, klasskamrater, en "fittpsykolog", en representant från migrationsverket, den nationella samordnaren för de apatiska flyktingbarnen med flera. Konfrontationerna tar vid varandra.
De apatiska barnen står i fokus, osynliga men synliggjorda genom berättelserna. En bror måste hasta hem för att vända sin syster. En far försöker ta sitt liv men myndigheterna misstror de tretton stygnen i pulsådern. En flicka skriker när hon ser någon i uniform. Och rykten sprids: De apatiska barnen drogas, de är förgiftade av ryska droger för att få uppehållstillstånd! "Äntligen någon som vågar kritisera de svaga!" ropar någon i ensemblen. Ledan hos tjänstemannen inför tortyrberättelser är kväljande: "Dom fejkar." "Hur vet du det?" "Alla vet det." Medlidandet tar slut till slut.
Ensemblen är klädd i likadana chinos och tröjor. Den är samspelt, smidigt byts roller, lekfullt och välspelat. Shima Niavarani är enastående med sin läspande charm, ömsom hela folkets lilla flicka, ömsom migrationsminister med kanintänder och den svenska fanan utbredd som representationsmundering.
Ann Petrén spelar lika naiv som slipad i beslutsfattarledet. David Lennemans plastik som vig förförare eller skakig vid rullatorn är minnesvärd och Mia Ray som utredaren på premiären, en roll hon växlar med Vanna Rosenberg, är rakt igenom en tuffing med en tunn, tunn utredning i bagaget, anklagad av Joel Spira som spelar hennes rättmätige kritiker. Ole Forsberg spelar den tafatte "fittpsykologen" med nerverna utanpå tröjan.
Sven Haraldssons scenografi är rå och enkel med sitt ljusmålade plank som döljer ett inferno av byråkratins utensilier i en symboliserande kaotisk röra, en sinnebild för beslutsfattandets irrgångar och omvägar, medkänsla och misstro om vartannat.
Regin är i mitt tycke alltför lekfull och underhållande. Den hade vunnit på att stanna upp och greppa allvaret i en annan tonart i vissa av scenerna. Men det är en viktig pjäs som stämmer till allvar lik förbannat.