På omslaget till Kim Thúys roman Mãn singlar snökristaller. Sådana finns det dock knappast i Vietnam där berättelsens hjältinna växer upp.
Kim Thúy skriver om krocken mellan österlandets betoning på familjen och västvärldens dyrkan av den himlastormande passionen.
En stor del av behållningen med boken är just den inblick vi får i vietnamesiska värderingar. Att den dessutom är skriven med ett närmast sinnligt språk gör definitivt inte upplevelsen sämre.
Vi möter Mãn som gifts bort med en emigrerad vietnames och flyttar till Kanada. Det resulterar i ett äktenskap som bygger på respekt snarare än kärlek – framförallt respekt för mannen.
”Han behövde bara vara nöjd för att hela familjen skulle vara det.” Den kärlek som uppstår är i första hand moderlig.
Boken igenom framhäver Kim Thúy nödvändigheten i att tillhöra en familj, och hon skildrar hur kvinnorna får familjen att fungera.
Inte minst då det gäller matlagningen. Hon skriver aptitretande om exotiska maträtter och om frukter som har lika fantasieggande namn som egenskaper.
Mãn uppmuntras av sin nyvunna vän Julie i Montreal att satsa på kokkonsten, och hon går fullständigt upp i arbetet på sin restaurang. Kulturerna som kvinnorna kommer från flätas samman genom maten där osannolika ingredienser möts.
Genom Julie får Mãn i sin tur inblick i en västerländsk familj, och hon chockas av den känslomässiga öppenheten. I sitt eget äktenskap hade de inte ens efter tjugo år tagit för vana att kyssa varandra. Relationen är problemfri och trygg, men också fullständigt passionslös.
Att Mãn senare drabbas av en vettlös förälskelse under en resa till Paris är ofrånkomligt. Det är egentligen den som blåser liv och rör om i berättelsen, som i det här laget har blivit aningen spretig.
Efter att Luc introducerats förvandlas romanen till en drabbande historia om förbjuden kärlek. Det svala upprätthållandet av traditionen byts mot en främmande kroppslighet, och vi följer med skräckblandad förtjusning de vägar förälskelsen tar.