musikLekfullt återseende med briljans

Junichi Hirokamis tid som chefdirigent för Norrköpingssymfonikerna var en expansiv period för musiklivet i Norrköping, något som också återspeglas i de skivinspelningar som då gjordes. När Hirokami åter stod på dirigentpulten i De Geerhallen på lördagseftermiddagen, verkade något av återseendets glädje infinna sig både hos orkestermusiker och publik.
Odiskutabelt fanns det ett stort mått av glädje och triumf i ett par av programinslagen. Mozarts Uvertyr till Enleveringen ur seraljen utstrålade grace och vitalitet i ett framförande som i övrigt präglades av fina dynamiska schatteringar och rytmisk precision.

Prokofjevs sjunde symfoni blir inte sämre av att den beställdes av Moskvaradions barnavdelning, som ville ha en enkel symfoni för unga lyssnare. Det bästa med att tonsättaren hade barnen i blickpunkten, då han började skriva symfonin, är att också vuxenpubliken fick ett osedvanligt lekfullt, i långa stycken glatt diverterande orkesterverk, som flödar av infallsrikedom och musikalisk humor.
Det var kvalitéer som Hirokami helt mästerligt lyckades locka fram i samverkan med Norrköpingssymfonikerna. En stämningsmättad vilopunkt skapades med tredje satsens mjuka klangexponering med skimrande vackra blåsarsoli. Med sangvinisk upprymdhet formades finalens snabba avsnitt till en triumferande kulmen på den färgstarka Prokofjevgestaltningen. Publikresponsen var stark och orkestern visade sitt bifall till hyllningarna med en glansfull touche.

Ett viktigt inslag under konserten var också Zandra McMasters personliga gestaltning av Elgars Sea Pictures. Även om texterna ur litterär synpunkt inte är märkliga, ger de tillsammans med Elgars musik ett övertygande intryck genom att förmedla växlande stämningar och väsentliga livsreflexioner. De första sångerna har delvis ganska djupt röstläge, men sopranen Zandra McMaster visade sig ha såväl en bärig mezzoklang som ett glänsande höjdregister. Växlingen mellan yppig klang i självständiga orkesterpartier och anpassad volym till sångsolisten fungerade mestadels väl. I de första sångerna hade dock en bättre klanglig anpassning till solisten varit önskvärd. Det samlade intrycket av de fem havsbilderna var dock övertygande. Föredömligt nog fanns både originaltext och svensk översättning i programmet.