Musiken är nummer ett - arkitektplanerna får vänta

Det flyter på rätt bra för Anna Ternheim. Grammisar, P3 Guld och kritikerrosor hit och dit. Och nu turné som till stora delar varit utsåld. Det är en annan instrumentering live än på debutalbumet Somebody outside, berättar Anna. Inga keyboards på scenen, utan bara kontrabas, gitarrer och trummor.
-Det blir en råare version av skivan. Naknare, men lite mera lågmält. Dynamik åt andra hållet, säger hon.
Man kommer att få höra ganska mycket material från senaste skivan, men även en hel del från de tidigare ep-skivorna. Och förbandet Montys Loco.
-De är jättebra, två tjejer som spelar ganska lågmäld och akustisk musik, säger hon.

USA var starten
Anna tillbringade ett år i USA när hon var 17 år. Det var där intresset för musik började.
-Jag bildade mitt första band i Atlanta. Vi spelade på caféer, pubar...
i den där åldern händer det så mycket och man formas en hel del. Jag upptäckte att det var musik som betydde något, så det var starten på det jag gör nu, säger hon.
-Men det var senare i livet som jag blev mera målmedveten och bestämde mig för att göra skivor. Kanske till och med tjäna lite på det, fortsätter hon.
En sväng arkitektutbildning har hon också bakom sig. De studierna har hon avbrutit för musiken.
-Just nu känns det väldigt avlägset. Jag hann inte plugga tillräckligt länge för att bli engagerad. Och det måste man vara om man ska rita hus som människor ska leva i. Men visst vore det kul att få rita sitt eget hus framöver, säger hon.
I vår ska hon släppa en ep med covers. Vilka låtar det handlar om är inte riktigt klart än.
-Jag jobbar med den när det finns tidsluckor. Det sköna är att jag inte behöver stressa, det finns ingen egentlig deadline. Och den känns väldigt fristående från min förra skiva, säger hon.
Den förra skivan, ja. En ganska lågmäld historia. Jag kommer att tänka på den svenska elektronikapionjären Ralph Lundstens ljudbilder när jag hör gitarren i A voice to calm you down. Långsamt och lite flyktigt. Det är Johan Lindström som spelar pedalsteel, en variant av steelguitar.
-Den låten var egentligen redan inspelad och klar ett par veckor tidigare, men Johan och jag satt och spånade en kväll och fick fram en helt annan låt. Den versionen som är på skivan är helt improviserad och totalt annorlunda mot den som skulle vara med från början. Men den ska ges ut senare i år också, säger hon.
Anna komponerar främst på gitarr, men nyligen har hon upptäckt pianot.
-Jag behärskar inte pianot som gitarren, men det låter i alla fall när jag trycker på tangenterna. Det är absolut inte lättare att spela än gitarr, men det är mindre komplicerat. Och ett helt annat sätt att komponera på. Pianot är det ultimata instrumentet, man kan färga allt hur som helst och jobba med olika klanger, säger hon.

Måste mogna fram
Något konkret arbete på nästa album har inte påbörjats än. Det finns helt enkelt inte tid att skriva under turnén.
-Vi spelar ute ett par dagar i sträck, sedan kan man vara hemma i två - tre dagar och sedan i väg igen. Det gör att jag inte sitter ned och skriver något. Livet pågår ju ständigt, det är alltid annat att göra. Planera turnén, umgås, köpa mjölk och sådant, skrattar hon.
-Men i huvudet har jag idéer, jag tänker ofta på nästa skiva. Jag tror soundet kommer förändras. Och den kommer kanske inte bli lika bred. Somebody outside skrevs under en ganska lång period, kommande skivan blir nog mer homogen. Men jag håller många dörrar öppna, säger hon.

Musiken är nummer ett - arkitektplanerna får vänta

Lågmält och försiktigt. På lördag spelar Anna Ternheim på Konsert och kongress i Linköping.