Det finns de som med gasen i botten tar popens autostrador till snabba hits. Och de som tar en annan väg.
Moa Lignell odlar sina egenheter. Rösten som bryter sig närmast falskklingande. Gitarrkompet där strängarna runtomkring de avsedda snuddas och skapar ett lätt raspande sound. Burkigheten
i ljudupptagningen som för tankarna till garageinspelningar. Men framförallt: sånger och framföranden som kämpar med och mot sitt vemod. Som berör i sin enkelhet. Och som med små medel skapar sin egenhet.
Det här är inte fantastiskt bra. Ibland plinke-plonkar gitarren likt musiken på en medioker kinarestaurang. Någon gång blir falsksånginslaget väl surt. Men som helhet är Different path en bra bit på vägen. Och det är - skivtiteln till trots - samma inslagna väg som Moa försiktigt men övertygande trampade in på från Idol-castingar till semifinaler.