Miss Behaviour filar på en fullängdare
Att musiken på åttiotalet var bättre är inget medlemmarna i Norrköpingsbandet Miss Behaviour hymlar med. - Även om inte allt var speciellt bra då så lät det iallafall proffsigt, säger gitarristen Erik Heikne.
Norrköpingsbandet Miss Behaviour är utan skivkontrakt. Än så länge. Skivbranchen är en djungel, alla vill ha en del av kakan och det är lätt att det blir en massa strul med skivbolagen, säger de. Från vänster Mattias Wetterhall, Sebastian Gustafsson, Erik Heikne och Henrik Sprage.
Foto:
Vi befinner oss i något slags backstage-rum på Kulturkammaren. Kala väggar och ganska sunkigt, men ändå trivsamt på något sätt. Har varit härinne förut vill jag minnas, men då var det efterfest med något popband. Det var på den tiden Kulturkammaren sålde öl och man fick röka överallt.
I en stor, jättekitschig men bekväm hörnsoffa sitter de fyra medlemmarna i Miss Behaviour. De ser inte ut som några left overs från åttiotalet, trots förkärleken till artister vars främsta attribut var läderbyxor, stort krulligt hår och halskjedjor. Mest utstyrslad är basisten Sebastian Gustafsson med hög svart hatt och solglasögon, trots det dunkla ljuset.
- Det är fult att gilla åttiotalet, det är inte riktigt rumsrent. Alla är så fåfänga, det viktigaste är att vara tuff. Men jag skäms inte för det, säger Erik Heikne.
Att de är förtjusta i förförra deceniet märks i deras influenser. Europe, Yngwie Malmsteen, Mötley Crüe och Magnum nämns.
- Men jag lyssnar på en jäkla massa olika musik, säger sångaren Mattias Wetterhall. Blues, klassiskt, en del hiphop. Jag tycker om musik som inte bara bjuder till, utan att man får leta lite själv.
- Mycket Pink Floyd för min del, säger Sebastian Gustafsson.
Klyschiga sommarromanser
Miss Behaviour är aktuella med sin demo med den smått otåliga titeln Give us the world. Den är inspelad i Jonny Pumas studio och producerat av Danny Danger.
- Han är hur proffsig som helst. Nästa skiva ska han helt klart producera också, säger Mattias Wetterhall.
Miss Behaviour är nöjda med sin demo, den blev bättre än de tänkt sig.
- Den blev ganska varierad. Vi tar in olika musikstilar och försöker göra en egen grej av det, säger Mattias.
- Vi höll på i fyra dagar, och så tog mixningen lite tid, säger Henrik Sprage. Vi bekostade allt själva också.
Miss Behaviour bildades för cirka ett år sedan ur resterna av powermetallbandet Ravenlords. De ville ha ett annat sound, de tyckte det saknades keyboards. Det hade inte varit möjligt i Ravenlords där man inte tyckte keyboards passade in.
- Ballader funkar bättre nu, säger Erik Heikne.
- Ja, just det, lite klyschiga sommarromanser, säger Mattias Wetterhall. Det är bra. Och det finns mycket mera rum i bandet nu. Vi är ett bra team, fortsätter han.
Miss Behaviour har inget speciellt budskap, berättar de. Även om vissa texter kanske är lite mera genomtänkta numera.
- The Shine handlar om att finna sig själv, om tvekan i livet, säger Mattias.
- Annars vi gör vi ren partymusik utan några måsten, säger Henrik Sprage, som både spelar trummor och keyboard.
Trummor och keyboard, en ganska udda kombination?
- Ja, det är lite knöligt. Jag vill hålla mig till keyboarden, så en ny trummis är på gång, säger han.
De söker en trummis som inte är allt för tekniskt inriktad som ska spela lite rakare och mindre komplext.
- Inte så progressivt, säger Mattias. Det passar inte oss.
Konsert utan skor
Miss Behaviour är utan skivkontrakt. Än så länge. Det har de bestämt inom gruppen, enligt dem själva. Skivbranchen är en djungel, alla vill ha en del av kakan. Det är lätt att det blir en massa strul med skivbolagen.
Miss Behaviour repar en dag i veckan tillsammans. Det räcker för att hålla ihop låtarna och bli samspelta. Det är bättre att repa sällan och göra kvalitetsrepningar, än många dåliga då man flummar iväg, säger de. Alla tar med sig egna ideér som testas, de andra hänger på om det funkar.
Ambitionen är att spela live så mycket som möjligt. Miss Behaviour har ännu inte stått på en scen, det har Ravenlords däremot.
- Vi var med i tävlingen Rockkarusellen för ett par år sedan och det var deltävling i Sturefors utanför Linköping, säger Erik Heikne.
- Det var helt absurt. Spelningen skulle vara i en gymnastiksal, någon fritidsledare kom fram och sade åt oss att ta av oss skorna. Det fick vi inte ha på oss där inne. Det fanns sockiplast om vi ville använda det, skrattar Erik.
- Det var väl 30 personer där, antagligen Sturefors samlade ungdomar, säger Sebastian Gustafsson. Vi gick inte vidare i Rockkarusellen heller. De gillade nog inte oss i Sturefors.
- Men livespelningar känns viktiga. Vi har ju spelat ihop ett år nu, säger Erik.
- Det är ganska svårt i Norrköping. De som kommer på spelningarna är ju mest polare och närmast sörjande, säger Sebastian. Men Bergsbron är ju trevligt.
Det är livekonserter man tjänar pengar på. Royaltys på skivförsäljning ger inget klirr i kassan. Ändå är det en fullängdare som står näst på schemat framåt hösten, med eller utan skivbolag. De har ett tiotal låtar de jobbar och filar på.
Snart kanske Miss Behavior slipper spela i strumplästen.
Så jobbar vi med nyheter