Radiosymfonikerna håller just på att avsluta dagens rep och Berwaldhallen kurar under ett närmast höstligt dis. Herbert Blomstedt lutar sig fram, ökar, blir större och avslutar mitt i en symfoni.
- Tack för i dag!
Inga sentimentala fördröjningar i hans sorti. Ett och annat skämt bollas från musikerna och tillbaka. Strax sitter vi i hans loge.
- Så du är från Norrköööping (bred dialektdemonstration). Därifrån har jag många goda minnen. Men det hela började rätt dramatiskt. Den förre dirigenten, Heinz Freudenthal var ju en sträng herre. Och han var helt säkert en fantastisk dirigent. Men han var också petimäter och musikerna hade problem med det. Och så kom jag. Det var tacksamt förstås.
Året var 1954 och orkestern spelade Schuberts tredje symfoni som passade orkesterns ringa storlek mer än väl. Blomstedt minns en öppen attityd.
- De var så glada för att få musicera! Det stora kruxet var bara att jag av religiösa skäl inte repeterade på lördagar.
Detta blev givetvis ett huvudtema under anställningsprocessen. Sven-Gunnar Andrén åkte till Stockholm för samtal över dinerande på en av Stureplans fiskerestauranger. Föga visste han då att Blomstedt avskydde doften av fisk. Stämningen lät sig inte störas och sedermera blev de två bästa vänner.
Beslut fattades också att lördagar mycket riktigt skulle bli ledig dag för orkestern medan söndagen fick vigas åt såväl generalrepetition som konsert.
- Ja, det är ju ett underverk att de gick med på det. Under de sju åren jag var där hörde jag aldrig någon klaga.
Tacksamheten har följt med genom hans till sommaren 85-åriga liv. Tacksamhet över att få jobba fritt, få pröva sig fram. Att få våga. Och så rör han sig vidare från Hörsalen upp till femrummaren på Nelinsgatan, där familj så småningom bildades. Brodern flyttade hem från USA och fick tjänst på lasarettet ett stenkast därifrån och även föräldrarna befann sig snart i stan.
Han för handen till hjärtat och ler med blicken djupt ner i minnenas nostalgi.
- Det var en lycklig tid på många vis. Det enda som var olyckligt var att jag blev inkallad till militärtjänst. Jag fick tjänstgöra som brandman, med skolning dels i Bromma... Och det var grovt arbete. Jag förstörde faktiskt mina händer. Så jag fick byta till tjänst på brandstationen i Norrköping och det var oerhört trevliga människor där. Men jag led av rutinarbetet och uppsökte faktiskt psykiater för att det var så oerhört plågsamt...
Att ta tid till annat än det som kändes mest väsentligt var förödande. Men så dök en lösning upp. Stadsbiblioteket skulle nämligen utöka med ett musikbibliotek och Herbert Blomstedt blev anställd för sina resterande månader av militärtjänstgöring. Arbetet kunde dessutom, till allas glädje, kombineras med dirigerandet av orkestern.
Men det hela började
i Springfield, USA 1927. Vid två års ålder landade han sedan, med sina svenska föräldrar, på ny hemmamark för att så småningom hitta Göteborg som sin huvudsakliga geografiska bas. Och han är grann, trots eller kanske tack vare sin höga och väl hållna ålder. Proper, men långt ifrån prydlig. Den röda skjortan är aningen skavd i kragen och tonen engagerad. Han lyssnar noga på mina frågor, funderar en sekund om så behövs, och svarar i långa berättelser av den sort man skulle önska varade för evigt.
Berättelserna vandrar vidare utmed Norrköpings gator. Vi hamnar i ämnet litteratur och plötsligt befinner vi oss i Paris, dyker ner i ett antikvariat strax intill ett hotell och beundrar såväl encyklopedier som gamla böcker och noter. Han vill hålla sig uppdaterad, säger han. Och läser en bok på halvtimma.
- Jag skummar alltså. Får en känsla av var kvalitéerna ligger och skriver kommentarer. Vad jag tycker, varför jag köpte boken, en kortare synopsis och så vidare.
Och syftet? Att lättare kunna orientera sig bland alla titlar därhemma. Som numer är donerade till Göteborgs universitetsbibliotek. Han läser vitt skilda genrer, gärna klassiker. Men aldrig deckare.
- Nej, det intresserar mig inte. Det finns ingenting där alltså. Jo, det skulle vara Poe i sådana fall. Men inget annars...
Vi talar om passion, om glädjen att få dela och frustrationen över när det inte är möjligt.
- Jag älskar ju musik intill förintelse! Och naturligtvis vill man dela med sig av det där... Varje gång jag märker att inte alla andra känner likadant blir jag lite ledsen. Musik är ju en skatt som inte kräver några förkunskaper. Det handlar om ett öppet lyssnande. Och jag vill ge människor chansen att få uppleva just det.
Till hösten får han så åter chansen att göra just det vid sitt återbesök i SON. Och i kväll hyllas orkesterns 100-åriga historia med jubileumskonsert
i De Geerhallen.