Minnesvärd nordisk konsert

100-årsminnet av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge aktualiserades vid lördagens konsert i De Geerhallen. Just med tanke på jubileet har den norske tonsättaren Lasse Thoresen skrivit Broderskapskonsert for Nyckelharpe og Hardingfele. Denna komposition blev den stora överraskningen vid lördagskonserten.
I inledningssatsen var det Arvid Engegårds rammeslått på hardangerfela, som fångade uppmärksamheten: Ett smidigt, sensibelt låtspel med exponering av sällsamma naturljud, där orkestern utnyttjas selektivt för att släppa fram noggrant avvägda stämningsbilder.

Hans Björkroth bjöd i andra satsen på ett klangligt generöst solospel på nyckelharpa i en frejdig polska och etablerade ett nära samarbete med orkesterns konsertmästare, som stimulerades till något av en solokadens med virtuosa löpningar och hala glissandi. Slagverket utförde mångfacetterade uppgifter. Glimtvis passerade avsnitt ur svenska sånger och låtar. Med osviklig precision fogade dirigenten ackord och klingande repliker från podiets orkester till spelmansensemblen, som hördes på avstånd.

Först i finalen medverkade solisterna samtidigt. De genomförde båda strålande prestationer. Första delen av satsen gavs en ljus, förandligad karaktär med hardangerfela i kombination med harpa och högt träblås. Klangbilden tätnade och gav en skimrande vacker exponering tillsammans med marimba och rörklockor.

Den musikaliska energin och den rytmiska pulsen skapade omsider laddningar, som fick de tre avslutande hallingarna att hetta till, glöda och kulminera i vildsint extas.
Efter känt mönster lämnade musikerna sina pulter, men inte med Avskedssymfonins stillsamma sorti utan med tigersprång och med skräck i blicken. - Nog är musiken en makt att räkna med!
Måhända som ett bidrag till firandet av Dag Wiréns 100-årsjubileum spelades ett av hans ungdomsverk, Konsertuvertyr nr 1, festmusik med maffig klangexponering.

Som Norges första, betydande symfoniker har Johan Svendsen länge betraktats som musikaliskt nationalhelgon. Hur genuint norsk Svendsens musiktradition egentligen var, har dock ifrågasatts av Harald Sæverud, en av 1900-talets främsta norska symfoniker. Alltnog fick Svendsens andra symfoni en vårdad och profilerad gestaltning tack vare Mats Rondins förmåga att tillvarata verkets kantabla skönhetsvärden och skapa variation genom omsorgsfullt detaljarbete och noggrannhet i observans av dynamiska skiftningar.
SON:s blåsare bidrog med utsökta soli. Stråkklangen framträdde med skön lyster. En nordisk konsert att minnas.