Innanmätet på Meshuggas åttonde verk bekräftar utan vidare albumets titel. Det här är mastig och mäktig metal, precis så som bara Meshuggah kan göra den. Den långlivade, Umeå-bördiga konstellationen låter på Koloss fyra års frustration, ångest och kallhamrat stål formligen vältra sig över oss i kaskader av ömsom köttig och kaotisk metal, full av tekniska rikedomar och hysteri, men faktiskt också en hel del groove, tunggung och antydan till melodier, vilket gör detta album mer lättbegripligt än mycket av bandets tidigare material. Ett par-tre snabba, riktigt ursinniga spår så som exempelvis The demon’s name is Surveillance och The hurt that finds you first gör också riktigt ont och knyter ihop säcken på ett ypperligt sätt.
Meshuggah visar fortfarande att de äger den genre de en gång var med och skapade.