”Ladivine” av den franska författaren Marie NDiaye är en bok som på ett märkligt sätt förvånar och griper tag på en gång. Inget som sker i romanen förväntas, alla tankar och handlingar huvudpersonerna visar upp och genomför är överraskande
Det är som om de gängse överenskommelserna om rimlighet är satta ur spel. Samtidigt som boken är fullständigt realistisk, kanske just så ovanligt realistisk genom att ingen tankecensur lägger kosmetika över de fula tankarna hos personerna. Som om allt det förbjudna driver dessa individer, allt konvenansens filter är bortrivet och det undermedvetnas landskap är den öppna bokens öppna bok, fritt fram. Onekligen en spännande läsning.
Marie NDiaye är uppvuxen i Frankrike; hennes mor är fransyska och fadern senegales. Idag är hon bosatt i Berlin. Hon har tilldelats Goncourtpriset för sin roman ”Tre starka kvinnor” för fem år sedan. Jag funderar mycket på graden av styrka hos de tre kvinnorna i hennes senaste roman ”Ladivine”, och graden av svaghet.
Ladivine är namnet på modern till Malinka. Modern, en kvinna med afrikanskt ursprung, försörjer sig och dottern som städerska på olika platser i Bordeaux. Malinkas pappa har sjappat, i tonåren sjappar Malinka och kallar sig Clarissa, gifter sig och får en dotter vars namn blir – Ladivine. För sin mor berättar Malinka/Clarissa inte ett ord om sitt nya liv och sin familj. Men i detta nya liv upprepas historien. Mannen drar från familjen av leda och sviker dottern Ladivine, hon som i sin tur gifter sig och får två barn och bosätter sig i Berlin. Sista delen av romanen handlar om henne, Ladivine, på semester med familjen i ett land som skulle kunna vara just i Afrika och där handlingen går in i en suggestiv magisk stämning där oförklarliga saker sker och där en hund tar det psykiska befälet, som vore den en symbol för psykos.
Svek och skuld, skuld och svek, temat är genomgående i denna roman alltifrån Clarissas skam över sin moder som hon kallar ”städerskan” och för vilken hon döljer allt som rör hennes liv. En gång i månaden besöker hon sin mor och är lika lättad som skuldtyngd när hon skyndar därifrån. Det är startpunkten i en kedja av händelser och relationer där alla knutar bara dras åt och aldrig löses upp till mänskliga och äkta möten. Vore det inte för det fantastiska språket så skulle jag haft svårt att ta till mig dessa öden som aldrig lämnar det destruktiva annat än för en stund på låtsas, en smärtsam förljugenhet som livsfilosofi, det är både grymt och poetiskt. Och ger en hisnande läsning.