Eureka, Knight Rider och en film jag såg på tv här om kvällen handlar alla om gränserna mellan människor och våra skapelser maskinerna. Filmen Simone handlade om en regissör vars karriär var på väg att ta slut när hans skådespelerska lämnade honom. Som en ängel från ovan kom ett datageni förbi och överlämnade ett dataprogram som innehöll en kvinnlig skådespelerska. Detta öppnade naturligtvis många dörrar för regissören som genast utformade kvinnan som han ville ha henne. Hon agerade precis som han ville att hans filmkaraktär skulle göra och hon får hans karriär att stiga till skyarna. Ingen förstår att kvinnan på filmduken egentligen inte existerar. När regissören så småningom upptäcker att han lever i en fantasi och att hans karriär blivit en lögn måste han ta farväl av sin skapelse. I denna scen gråter han samtidigt som han ser på sin kvinnliga stjärna vars tårar rullar ner för hennes kinder. Att försöka efterlikna människors känslor i maskinerna är ett vanligt förekommande upplägg i tv och så har det varit länge inom sci-fi världen. Knight Rider började sändas under 1980-talet och går nu i repris men även nya avsnitt visas. Här är det bilen Kitt som står i fokus, en sportbil med egen intelligens. Som vanligt dyker olika dilemman upp när maskinerna tillges mänskliga egenskaper och man lämnas frågande till denna strävan att alltid uppnå något högre. Var går gränsen mellan människa och maskin och vad är det som gör att en människa är mänsklig? I dag kan man ersätta många kroppsdelar med tekniska hjälpmedel som är självtänkande och det är en intressant aspekt att ha i bakhuvudet som gör sci-fi programmen lite djupare.Hetsen att hela tiden utveckla ny teknik och att utveckla sig själv har blivit inspiration till namnet på en ny svensk film. Apan av Jesper Ganslandt har diskuterats en del i tv senaste tiden och den har nyligen haft biopremiär. Det speciella med filmen är att Olle Sarri kastats in i filmen utan manus. Alla som arbetat med produktionen har alltid vetat vad de ska göra och hur allt kommer att se ut men Sarri har alltså fått improvisera fram känslor och agerat spontant. Ett intressant sätt att göra film på skulle jag säga och Apan ligger högt upp på listan av filmer att se.
