Människorna bakom systemen

Efter att i ett decennium ha minglat med världens största fotbollsspelare har Erik Niva snart inga hjältar kvar. I bästa fall är de vanliga grabbar, skriver han. I sämsta fall är de bortskämda och världsfrånvända skitstövlar.För några år sedan intervjuade jag Ulf Roosvald på Offside i syfte att besvara frågan hur de med sitt magasin förändrat fotbollsjournalistiken. Ingen trodde ju att idrottare kunde yppa mer än några klyschor efter matchen. Plötsligt levererades reportage där spelare som George Mourad och Petter Andersson framstod som verbala giganter. Skillnaden enligt Roosvald: "Vi försöker hänga med folk så länge det går." Tid, alltså.Men när Offside flyttar in hos allsvenska stjärnor bokar fotbollsjournalisten Erik Niva in träffar med några av världens mest kända personer. Förhållandena liknar inte sällan de i filmindustrin, med löpande-band-princip. Som Niva skriver: Det svåra är inte att få en intervju med David Beckham. Det svåra är att få honom att säga något spännande.Den som följt Erik Niva och läst hans reportagesamling Den nya världsfotbollen vet att han är förtjust i frågeställningar som "Varför spelar inga invandrartjejer i landslagen?" eller "Vad hände med Hammarbys videojuggar?" Den här gången samlar han 97 porträtt. Artiklar som publicerats i Aftonbladet med systertidningar. Artiklar som troligtvis varit uppdrag snarare än egna uppslag.Historierna om världsstjärnorna är rakt igenom habila hantverk - torra citat från skobolagsträffar räddas av en gedigen research - men det har berättats förr. Sällan beskrivs själva intervjusituationen, vilket sannolikt är ett medvetet val.En sann nörd vill bli överraskad, och få är så inbitna fotbollsfantaster som Erik Niva. De gånger han hittar rätt - finner vinkel, person och egen passion - då är han också bäst i landet. Ett exempel är resan till Georgien någon månad efter den ryska invasionen. Här möter han Zaur Svanadze, som efter nio år i Nivas hemort Malmberget flyttade tillbaka till Tbilisi för ett jobb som assisterande förbundskapten. Nu kör han runt den svenske journalisten bland ruiner och öde fotbollsläktare. "Världens vackraste land", säger Svanadze gång efter annan.Ett av mer minnesvärda porträtten är det av Jörgen Pettersson, på nittiotalet ett hajpat tonårsunder. Trettio år gammal sitter han i Landskrona och blickar tillbaka på en utveckling som stannade upp. Varför? Enligt Pettersson beror det på att han så tidigt skaffade familj.Eller varför inte besöket hos Göran Nordahl i Hörnefors. Liksom sina tre bröder tillhörde han IFK Norrköping, men nådde aldrig A-laget. Istället for han hem och jobbade hela livet på bruket. Hur blev det så? Göran förklarar det med slöhet och överdrivet flicktycke. Någon ånger känner han inte.Dessvärre samlas lite väl många världsnamn i denna samling, som nog hade kunnat vara lite tunnare än sina 538 sidor. Lysande reportage varvas med ganska nötta historier och trötta uttalanden av män som lärt sig att prata utan att säga för mycket, men som ändå hamnar på omslaget.