Mutkulturen möter berättaren redan i New York när han ska söka ett nytt pass. Huvudstaden Lagos har vuxit: olje-, telekom- och banksektorn frodas.
På ett av de många internetkaféer som växt upp under hans frånvaro finner berättaren källan till ett av den digitala världens gissel. Här sitter människor och skriver Nigeriabrev för glatta livet. På hemlandets slang kallas brevskrivarna, varav många är studenter, för ”yahoo yahoo”.
Men resan rymmer också återseendets glädje: släktingar, barndomsvänner och den första flickvännen ger insikter om ett liv som kunde ha varit hans eget. Ett besök på ett konstmuseum gör honom besviken. Den vackra konsten från Nigerias olika stammar finns inte där längre, utan kan bättre studeras i London och New York.
Museet är vanskött, försummat och kanske är dess samlingar också offer för landets maktfullkomliga och giriga ledare. Fast ett besök på ett privat musikkonservatorium glädjer honom, även om det är så att det bara är de välbärgade familjernas barn som kan få utbildning där.
Så slits, den självbiografiskt präglade, berättaren mellan hopp och förtvivlan om sitt land. Fast precis som i Teju Coles genombrottsroman, den i Sverige tidigare utkomna ”Öppen stad”, kastar berättaren också en skugga över texten. Vem är han som kommer med privilegierad utbildning och etablerade kulturvanor? Har han inte förvärvat en kolonial blick under sin exil? Och samtidigt är han rotlös: modern som emigrerade till USA några år efter honom har han ingen kontakt med, fadern är död men han undviker att besöka hans grav.
Teju Coles berättare vandrar i ett kulturlandskap som han skapar själv. En rekapitulation av Nigerias historia inleds med ett citat av Tomas Tranströmer och avslutas med ett av William Faulkner. Han lyssnar på John Coltrane och när han inte kan skriva på grund av strömavbrott eller på grund av bullret från de hårt ansträngda dieselgeneratorerna, fotograferar han i stället. Boken är illustrerad med författarens egna fotografier, som ger berättelsen ett slags autencitet, som vore det en roman kamouflerad till reportage.
På en buss ser han en kvinna som, till hans stora förvåning, läser en bok av Michael Ondaatje. Jag uppfattar det sistnämnda som en blinkning från Teju Cole till en uppskattad kollega som också skriver om förlust, exil och har ambitionen att förstå den människa som tvingas att omskapa sig själv.
Teju Coles nästa bok har arbetsnamnet ”Radio Lagos”, och ska inte vara skönlitterär. Debutboken är en bra introduktion till ett spännande författarskap som har tiden på sin sida.