Lågmält och ödmjukt äntrar Ola Magnell scenen i ett utsålt Crescendo, inleder med sin stämningsfulla ”Aftonpsalm” och sätter standarden för hela första set: ”Solen rodnar i nordväst. Se dej om du jordens gäst. Invid almen som till sist, börjat falla kvist för kvist.”
Magnell är musikern tillika lyrikern som fann sin egen plats i proggrörelsens mindre högljudda sfärer. Han bär på samma politiska medvetenhet som generationskamraterna men väjde undan för det högljudda ursinne som förväntades. För kommersiellt, röt samtiden. En orättvis kritik. Särskilt som hans texter äger aktualitet än idag, vilket få av dåtidens alfahannar är kapabla till.
Just Magnells existentiella hållning, hans melankoli och eftertanke skrapar effektivt bort några eventuella bäst-före-datum. Han väjer aldrig för svärtan och kanske blir det väl dystert där i början. Medan jag hoppas på att det ska lyfta och börja svänga, lyssnar jag koncentrerat på hans geniala texter och det fina samspelet med Ekerstam och Stenson.
I ”Löneslaven” samsas Stensons dystopiska slingor på slidegitarr med Magnells kängor åt ”borgarbrackor och kackerlackor”. Nu är Magnell varm i kläderna. Dags för några vassa gliringar: ”-Yuppie-talet handlade mindre om nyliberalism och mer om Göran Skytte”, utbrister han och river av ”Opportunisten”. Publiken är med på noterna. Effektivt plockar han ner sin publik till ett lugnt avsked med ”Malvina utan mörker”. Magnell är något så unikt som en introvert estradör. Han förmår bjuda in sina lyssnare till ett förborgat medvetande genom sånger på rim. Sådant kan aldrig bli bittert eller humorlöst.