Loney Dear ger lindring i vintermörkret

Loney Dear är jönköpings-killen Nils-Emil Svanängens enmansprojekt som på scen brukar vara ett helt band. Men Loney Dear är också indieakten som är mer känd utanför än i Sverige. Bandet har på några få år gått från att göra heminspelade demos till att hyllas av kritiker och åka på turnéer runt om i världen.Den här kvällen har bandet stannat hemma och det är upplagt för en avskalad kväll. Loney Dears låtar pendlar ofta mellan melankoli och eufori. Mycket tack var Svanängens utpräglade falsett som på något sätt uttrycker både hoppfullhet och svärta. I grund och botten skriver Loney Dear raka poplåtar, men som hela tiden byggs på och förstärks. Inte sällan slutar allt i ett bombastiskt crescendo. Ett crescendo som inte blir lika kraftfullt utan bandet, men stämningen blir istället nästan andaktsfull. De värmande arrangemang ger en känsla av lindring i vintermörkret och Svanängens poppoesi förvandlar Crescendo till lite av en indiekyrka. Bäst blir det när han bjuder in publiken till att sjunga stämmor. Tyvärr bränner det inte till speciellt ofta och Svanängen krånglar lite mycket med utrustningen mellan låtarna, men i sina stunder är Lonely Dears musik fantastiskt vacker.