Lisa Ekdahls röst är som gjord för jazz. Den berättar, förför och uttrycker varje känsla som i en vågskål mellan lyckan, förgängligheten och det nattsvarta. Men ändå funkar det inte riktigt. At the Olympia, Paris innefattar i stort samma låtar som Lisa Ekdahl gav ut med Peter Nordahls Trio under 90-talet.
Medan Lisa i visan bemästrar varje känsla, är hennes jazzuttryck mycket mer återhållsamt och grumligt, och hon blir inte den där självklart lysande jazzsångerskan som hennes röst förutspår att hon borde vara.