Linnea Henriksson

Det finns något sirligt sommarflyktigt över Linnea Henrikssons debutskiva. Toner som svävar lite på målet. En röst som ömsom böjer sig i molltonernas mörka gränder, ömsom pressar sig en halv oktav över sitt behagliga röstläge. Bagatelltexter som inte vill hitta sin refräng, vars historia inte trängtar efter att berättas, men som ändå ivrar sitt innehåll. Det här är musik i gränslandet Hellström/Jenssen/Maggio, mil från Idol-kvartsfinaler och oändligheter från överproducerade elektrodängor. Sommarberusat blommigt, lätt jazzinfluerat, men som trots sitt berättigande vägrar fästa sig.