A thousand suns innehåller en rad mekaniska, poppiga, industriella och syntetiska utsvävningar. Förvisso inget nytt för Linkin Park, men som helhet är detta fjärran från det uppstudsiga gäng som med sin innovativa rapmetal tog miljontals unga fans till sina hjärtan för ett decennium sedan. Visst lever rapen kvar, men de hårdare tongångarna är lätträknade. I stället verkar det som att gruppen nu provar hur det fungerar med synt. Jag får ge dem för experimentlustan, och det finns ett par, tre hyfsade spår som minner om svunna tider, bland annat skräniga Blackout. Men det räcker inte, Linkin Park känns fortfarande som ett pojkband som försöker samla vuxenpoäng.
