Lekfull och rolig operett

En alldeles speciell version av Johann Strauss Läderlappen gavs vid två tillfällen under trettondagshelgen.
Det var inte någon fullständig scenisk uppsättning och inte heller någon statisk konsertversion, då sångarna ställs upp i en rad på podiet för att producera välljud.
Nej, det var infall, lek och entusiasm i de sex medverkandes gestaltning av en förkortad version av Läderlappen, som ensemblen med Torbjörn Lillieqvist i spetsen kallade Operett på vårt sätt. Och det var inget dåligt sätt.
En fullständig version av Läderlappen tar nära tre timmar att framföra. Trettondagshelgens versioner klarades av på halva tiden.

Men för att få en kortversion att fungera krävs en programvärd som på ett smidigt sätt kan knyta samman olika delar av handlingen. Den uppgiften genomfördes förträffligt av Torbjörn Lillieqvist. I helgens Läderlappsföreställning framträdde Lillieqvist som fångvaktare Frosch i rekorderlig plituniform med stor nyckelknippa i bältet.
Men det var som smårolig trivseltomte med åtskilliga humoristiska fullträffar i sina improvisatoriska kommentarer, som han vann publikens hjärta.

Det var hög klass på hela sångarensemblen. Mats Carlsson som sånglärare Alfred imponerade redan från början med serenaden om duvan som flög bort och lät i fortsättningen höra sin hjältetenor i en rad kända avsnitt både från Läderlappen och andra verk.
Bland de första som framträdde på podiet var kammarjungfrun Adèle, Mariann Fjeld Olsen, som både agerade naturligt och gav glans åt sina solopartier - främst i skrattkupletten och i sista aktens "skådespelarprov".
Liine Carlsson som Rosalina sjöng med fri, skön sopranstämma, som firade triumfer i synnerhet i andra aktens medryckande csárdássång. Tenoren Erik Årman var ofta bunden vid sitt nothäfte men lyckades ändå med viss trovärdighet gestalta von Eisensteins roll. Thomas Lander har ett naturligt sceniskt agerande och genomförde notarie Falkes sångpartier med bärig, sonor barytonstämma.

Men viktigare än att framhålla individuella förtjänster är att betona sångarnas naturliga samspel och deras alldeles utmärkta ensemblepartier. Smidigt fyllde man i extraroller, som ej var besatta i rolllistan.
Till och med dirigenten sjöng ett soloparti i slutet av föreställningen, där han förklarade sin villighet att bli mecenat.
Det fanns anledning att ta del av helgens båda föreställningar, eftersom trettondagens föreställning i förväg uppgavs innehålla ett fylligare urval.
Men det mest anmärkningsvärda var skillnaden ifråga om publikreaktioner. Visst applåderades det under trettondagsaftonen, men publiken dagen efter lät sig ryckas med av spelet på ett mera påtagligt sätt. Det verkade ha en stimulerande effekt på artisterna.

Stefan Solyom var genom hela föreställningen en ytterst uppmärksam dirigent. Polkan Unter Donner und Blitz, som fogades in i operetten framfördes med geist och engagemang.
Årets trettondagskonserter framstår som bland de allra bästa under senare år.