Konstens möte med tekniken skapar nya världar
Mycket har förändrats sedan dess och det som gjorde Hype till något kontroversiellt väcker inga reaktioner numera.
-Nä, vi gjorde saker som jag inte skulle göra i dag. Vi var unga postmodernister som ville provocera, men provokationen intresserar mig inte längre, säger han när vi träffas i Artnodes lokaler på Skeppsholmen. Men han anser sig vara präglad av tiden och många av de tänkare som inspirerade honom då gäller fortfarande.
-En sån som Jean Baudrillard ser jag väl mer som ett tidsfenomen och jag tycker inte att han har så mycket att säga i dag, menar han.
Men Jacques Derrida, Michel Foucault och framför allt Gilles Deleuze hör till dem han fortfarande omger sig med. Tillsammans med äldre filosofer som Immanuel Kant och fenomenologins stora namn, Edmund Husserl och Martin Heidegger.
Vägen gick vidare från Hype till de numera nedlagda tidskrifterna Kris och Material. I dag arbetar han som lektor i filosofi vid Södertörns högskola och i konstteori både på Valand i Göteborg och på Konstfack i Stockholm.
-Det kan tyckas som en märklig kombination, men för mig har det aldrig varit något problem eftersom det ger väldigt mycket. Kanske inte en helhet, men ändå ett större siktdjup.
Han menar att estetisk teori gärna blir abstrakt och steril om det inte bedrivs i direkt kontakt med det som konstnärer faktiskt gör.
-Ofta ser man resonemang och idéer som är oerhört subtila och intressanta, men som stöds av några få exempel från konsthistorien. Samtidigt tror jag också att konsten skulle må väl av att ta del av avancerade estetiska teorier, säger han.
Samtidskonsten ser han som en del i en större transformation som knappast låter sig förstås med traditionella konsthistoriska referenser, utan kräver reflexioner som hämtar impulser från olika håll.
Själv har han under senare tid sysslat med förhållandet mellan modernism och avantgarde. Utgångspunkten är den rumänskfödde litteraturteoretikern Matei Calinescu, som i sin bok Modernismens fem ansikten beskriver modernismen som en mer långsiktig modernisering av formspråket, medan avantgardet är en destruktiv urspårning av modernismen, som syftar till att riva ner institutioner.
-Jag tror att det är en felaktig uppfattning, säger Sven-Olov Wallenstein och menar att Calinescu definierar avantgardet med dadaism och sådana saker som han tolkar på sitt sätt.
Själv anser han att avantgardet har en konstruktiv kraft som också leder till nya institutioner och nya formspråk.
-Visst kan det se destruktivt ut på kort sikt, men avantgardet formulerar sig oftast i förhållande till teknologiska genombrott som öppnar för nya kommunikationsmöjligheter, nya sätt att göra konst och nya sätt att föreställa sig vad konst är. Avantgardet kommer inte att försvinna även om många vill det och kommer även fortsättningsvis att avge nya impulser.
-Men det är också frågan om en nedbrytning av en människouppfattning som varit knuten till en äldre ordning?
-Javisst, vår människosyn handlar ju om hur vi föreställer oss vår subjektivitet, förhållandet mellan förnuft och känslor är ju beroende av teknik, kommunikationssätt och industriell produktion. Och när det förändras så förändras också vår syn på oss själva.
Han hänvisar till Walter Benjamins berömda essä från 1935 Om konsten i reproduktionsåldern som tar upp för den tiden nya konstformer som fotografi och film.
-Men den handlar också om människans sätt att varsebli tid och rum, begären och den egna kroppen.
Han menar att Benjamin beskriver en tydlig tendens som har sina motsvarigheter även i dag.
-Det är klart att artificiell intelligens och genteknik är en sida av saken, medan det konstnärliga avantgardets experiment med nya erfarenhetsformer är en annan. Och det här hänger ihop även om det inte verkar så självklart nu. Men med lite distans kommer vi att kunna relatera det till kroppens upplösning, den personliga identiteten. Olika förvandlingar som man kan registrera med både skräck och fascination.
-Vad menar du med kroppens upplösning?
-Låt oss säga så här. Ett tidigt och lite naivt exempel på det här beskrivs av Jeffery Deitch i utställningen Posthuman från slutet av 80-talet som visade att det mänskliga förändras genom att våra kroppar blir mer och mer syntetiska genom plantat och transplantationskirurgi. Han fascinerades också tidigt av mobiltelefonin och hur den skapade sociala grupperingar. Det här var 1989 och verkade lite fånigt då, men i dag är det ju vardagsmat.
Han nämner också Jean-François Lyotards utställning Les immatriaux från1986.
-Den fick väldigt hård kritik och den kanske inte var så välgjord, men idémässigt var det en av de mest profetiska som gjorts på flera decennier.
Den visade att de sociala förändringarna inte bara handlade om inkomster utan egentligen beskrev en social transformation som var betydligt större. Det var också första gången man genomförde en e- mailkonferens där olika filosofer och teoretiker diskuterade ämnen som materia, minne, matris. Det fungerade visserligen inte rent tekniskt, men idén var intressant.
-Vad tror du är på gång just nu?
-Det jag hoppas är på gång är en interaktion mellan det virtuella och det fysiska. Ofta finns det en uppfattning att vi lever i en allt mindre och mindre fysisk värld, men det tror jag ju inte. Det blir ju inte färre ting i världen, men tingen får en ny innebörd och de kommer att vara informationsbärande på ett sätt som kommer att skapa nya gränssnitt, säger han.
Men han menar att konstnärerna måste komma förbi fokuseringen på det tekniska som att ställa ut bildskärmar. Det blir som med videon, säger han. Till slut ser man bara begränsningarna. I stället bör man dölja tekniken och skapa nya miljöer, nya sinnesvärldar.
-Jag vet inte om det kommer att hända, men jag hoppas det för det vore det mest intressanta, tror jag.
Han befinner sig i slutskedet av arbetet med att översätta Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften från 1790, som är den tredje av Kants stora arbeten och följer på Kritik av det rena förnuftet och Kritik av det praktiska förnuftet. Den har inte funnits på svenska tidigare och han räknar med att den utkommer i vår.
-Kritik av omdömeskraften ligger till grund för det moderna begreppet om estetik, om den sköna konsten, om kritik och det är första gången man får en samlad framställning av den estetiska sfärens autonomi. Det sker en fokusering på subjektets reaktioner och det blir individens sinnlighet som avgör vad om är konst. Och det ersätter den tidigare regelpoetiken som mer tog hänsyn till hantverket.
Kant beskrev inledningsskedet av den epok som vi är på väg att lämna nu, menar Wallenstein. Ingen talar längre om vad de sköna konsterna är. Det finns i själva verket ingen gräns längre som med säkerhet låter definiera vad konst är, kritikerns roll som smakdomare är på väg att försvinna.
-Alla de föreställningar som föddes vid 1700-talets mitt är i rörelse och det aktualiserar nya allianser. Konsten samverkar exempelvis med vetenskapen, men det kommer få allt större betydelse på utbildningssidan också. Det utbildas mängder av konstnärer i dag och det betyder att konstbegreppet vidgats, eftersom alla inte kan stå i varsin ateljé och måla inför utställningar. De måste hitta andra sätt att vara konstnärer på.
Estetiken anses av många som föråldrad, men det vore en utmaning att omdefinera den utifrån dagens verklighet, menar han.
-Det finns en människosyn som känns antikverad, men det innebär ju inte att man ska sluta tala om människan, säger han.
Så jobbar vi med nyheter