Förmodligen för att han har rätt. Den globala konstscenen har på kort tid förvandlats till en spekulationsmarknad snarlik den med börspapper och valutor medan de en gång inflytelserika konstkritikerns roll reducerats till att locka vernissagegäster åt lokala gallerier.
Före 1990 var modern konst billig. Picasso och impressionister betaldes bäst medan vi i Sverige häpnade över priserna på Carl Larsson, Zorn och Strindberg. Sedan sprack bostadsbubblan och konstmarknaden med den. Därefter har man främst spekulerat i modern, nyproducerad konst. På 20 år har ”prisindex” ökat med 2 700 procent. Det är ofta installationer, ready-mades eller väldigt stora dukar, konst få vill eller kan ha hemma utan i stället låter kontor eller museum härbärgera i väntan på en ny köpare. I fall det inte hamnar i ett förråd – en välbevakad lagerlokal vid Geneveflygplatsen lär hysa en av världens största samlingar av modern konst.
Den levande konstnär som omsattes mest 2012 var Gerhard Richter med cirka tre miljarder. Lite överraskande, men retrospektivutställningen i Berlin det året påverkade förmodligen handeln. Till de bäst betalda hör även kinesen Ai Weiwei vilka båda uttalat sitt djupa förakt över ”marknadspriserna”.
Ändå är det endast priser på offentliga auktioner som redovisas. De flesta transaktionerna sker hos gallerister och konstspekulanter utan insyn på en helt oreglerad marknad. Fusk, manipulation, penningtvätt och förfalskningar påstås vara vanligt. Ofta auktioneras konst ut enbart för att en konstnärs prisbild ska definieras och gallerister går samman i truster som bjuder på varandras konstnärer för att hålla uppe eller höja deras konstnärs värde. Ett exempel står auktionsfirman Bukowskis för. Ägarna, oljefamiljen Lundin, lät vd:n själv ropa in verk åt dem – grattis, hur det än gick vann Lundins!
Om bland annat detta berättar ekonomijournalisten och författaren Gunnar Lindstedt i ”Samlarna – om konstens miljonaffärer”. En intressant och spännande men ojämn bok i avsaknad av en redaktör men finansierad av en Ax:son Johnson-stiftelse.
Gunnar Lindstedt har rest runt i världen men tyvärr aldrig fått träffa marknadens verkliga makthavare. Han tvingas förlita sig på andra- och tredjehandsuppgifter vilket gör att boken är full av skrönor och skvaller. Det är underhållande men källkritiskt tveksamt.
En tredjedel av boken handlar om svenske 50-talsamlaren och rättshaveristen Teto Ahrenberg, berättad av änkan. Galleristen Björn Wetterling får ett 50-tal, varken honom själv eller hans klientel fördelaktiga, sidor. Sämst råkar Pontus Hultén ut. Många svenskar minns konstvärldens mest kände svensk med bitterhet.
Det går inte att läsa ”Samlarna” utan att tänka på den holländska tulpanhistorien då en enda svart lök var värd flera stora byggnader – tills bubblan sprack. Vår tids svarta tulpan heter kanske Jeff Koons fast riskkapitalisterna behöver inte pantsätta sina hem för att köpa Scooby Doo-skulpturer. Det behöver inte heller de Gulfstater som vid sidan om kinesiska samlare nu tävlar om att skapa de största konstmuseerna i världen.
Allt framgångsrika gallerister och museichefer som Larry Gagosian eller den i Hongkong verksamme svensken Lars Nittve köper ökar automatiskt i värde, i dag. Genom att förvandla ett i sig värdelöst ting kallat konst till guld liknar de alkemister, eller varför inte moderna konstnärer.
”Samlarna” förefaller ironiskt nog vara en helt omedvetet politisk vitbok om konst. Gammelkapitalismens, Zornälskarnas, sublima hämnd på dagens globala investeringsjonglörer.
