Klämd mellan individens väl och samhällets fromma

Inom loppet av en handfull mer eller mindre obskyra titlar som Min vän datamaskinen och Mutationer av Anna-Greta Leijon har poeten och konceptkonstnären Pär Thörn i rask takt skapat sig en egen nisch i den svenska samtidspoesins annars rätt ödsligt ekande funkishus. Det är i varje fall mitt intryck.När han nu debuterar som romanförfattare är stilen mycket riktigt berättande och tydligt ordnad i kapitel. Och lika knapp som konceptuell.En släkting finner Thörns torra tidsstudieman i Camus slumpvisa mördare Mersault - bägge barn av främlingskapets indifferenta skola. Men hos Thörn drivs tesen liksom aldrig till sin moraliska spets utan stannar i en avsiktligt anemisk skiss över senkapitalismens banala ondska, anakronistiskt iförd kepsskärm och ärmhållare.Tiden går och står. Tidsstudiemannen klockar byråkratiskt av den och besvärjer den. På väg hem äter han en bratwurst "och då jag har tröttnat på bratwurst går jag över till chorizo och när jag har tröttnat på chorizo går jag över till kolbász". Per rörpost eller post-it-lappar går internmeddelandena.Pär Thörn har kallats den svenska litteraturens just nu viktigaste författare. Jag vet inte det. Tidsstudiemannen tycks mig som ett flyhänt skummande på ytan av ett före detta folkhem i förtäckt femtiotalstappning. Framlagd i ett hundratal svalt samhällskritiska tablåer. Avfattad på klanderfri kanslisvenska.En blygrå yngre herre söker anställning som tidsstudieman. Strategiskt placerad snett bakom arbetaren, beväpnad med skrivplatta och stoppur, får han så utlopp för sin i förlängningen smått sadistiska längtan till ordning och reda och någon sorts tillvarons mening - helst objektivt mätbar och möjlig att föra diarier på.För Mersault vet vi hur det slutade. Emellertid påminner Tidsstudiemannen mer om Gabriella Håkanssons Hjärnmänniskan från häromåret. Hermann (Hjärnan) använde också övre huvud enbart. Med samma lätt livlösa skapelse till följd. Den ironiska fernissan glänser och kastar varje reflexionsförsök tillbaka: "Våren kommer. Jag köper en ny cykel. En tioväxlad. Jag roar mig med att klocka cyklingen till arbetet. Jag räknar ut mellantider vid korvkiosken på vägen till arbetet. Jag räknar ut mellantider vid korvkiosken på vägen till bostaden."Så firar stilen komiska triumfer. Men blir samtidigt stackatoaktig och
ibland kanske lite för smart för sitt eget syfte. Syfte? Bakom tidsstudiemannens rapsodiskt nedpräntade liv - tiden rinner - dväljs en större berättelse. (Det gör det ju alltid.)Så drar han i ett kritiskt skede fram lögndetektorn för att på sannskyldigt postelfteseptembervis utröna vem som stjäl pennor och plastlaminat från lagret - klämd som han upplever sig mellan individens (de anställdas) väl och samhällets (företagets) fromma.Jag skulle säga stilfull cynism - sprungen mer ur en vilja att kvickt summera än att med blod gestalta. Strategiskt har Thörn placerat sig snett bakom sin tidsstudieman. Han klockar honom yrkesskickligt och dömer honom inte. Ur denna bara alltför trygga juxtaposition pretenderar han sedan - precis som tidsstudiemannen - på att få sagt något om arbetet (världen) som vi kanske inte redan kände till.Ett hopplöst företag som ofta roar mig. Nu ska jag läsa hans poesi.