Kärleken övervinner allt

Det första som syns är murar med tyngd och makt. När man väl gått uppför den långa branta backen genom grindarna ligger slottet där, överraskande nätt och charmant med de båda flyglarna som omgärdar den enkla gårdsplanen. Det är lite slitet, men proportionerna är förtjusande, liksom frisen som löper utmed slottsfasaden i höjd med bjälklaget mellan andra och tredje våningen.
Det är inte i detta slott händelserna utspelas i Bo Stolpstedts lilla enaktare Livet en dröm. Det är i Ljungs slott vid Linköping, byggt 1774 av Axel von Fersen den äldre. Efter juniföreställningarna på rätt slott har ensemblen utan vidare bekymmer förflyttat sig till Löfstad slott, en kort mil utanför Norrköping för att spela under en intensiv vecka till och med söndag. Spelplatsen är ett stort rum med stengolv i ena flygeln. Fragment av dekorativa och figurativa målningar skymtar på de kalkade väggarna. De dekorativa slingorna är bättre bibehållna i trätaket. En tacksam miljö med god akustik.
Framför de fullsatta stolsraderna står ett skrivbord i gråmålad rokoko, några stolar och en till soffa draperad bänk. En brasa simmar i den öppna spisen på rummets ena sida och bredvid den står en kista av det slag man inte gärna flyttar på. Levande ljus värmer upp den råa kvällsluften och ur en högtalare ljuder Dvoráks Cello concerto.

I detta rum utspelas en fantasi om hur Axel von Fersen, den yngre, återser sin älskade Marie, sjutton år efter att giljotinen åtskiljt huvud från kropp och fört henne från livet till döden. Fantasin förmedlas oss av gårdsinspektor Björkström. Manusförfattaren Bo Stolpstedt tar lätt på huvudrollernas karaktärer i verkliga livet.
Jag läser mig till i mitt uppslagsverk att "den siste aristokraten" Axel von Fersen, riksmarskalktiteln till trots, inte spelade någon större politisk roll i Sverige. 1810 var den politiska eliten, adeln, lika stark motståndare till kungligt envälde som den var under Gustav III, även om man inte kan tala om demokrati i nutida bemärkelse. Axel von Fersen var definitivt mer reaktionär än sina gelikar.
Det stämmer då inte för mig när kombinerade gårdsinspektorn och personlige betjänten Björkström närmast måste hyscha ned herremannen som år 1810 talar om människors lika värde. För Björkström som är mer rädd för omvärldens öron (naturligtvis) är förvånad över att den höge aristokraten blivit demokrat på gamla dar, så som fan förmodas bli religiös (mer anmärkningsvärt). Likaså undrar jag en smula över att den, enligt samtid och eftervärld, reformfientliga och nöjeslystna franska drottningen nu är så enkel och älsklig i återuppståendet skick, Axels lilla Marie.

Vad har han då för ärende, Bo Stolpstedt? Bara att ge oss ett romantiskt sommarintermezzo i fager slottsmiljö? Berättelser om vackra drottningar och blåblodiga gentlemän och deras känslor, större och mer ädla än våra egna enkla (som vi får försöka hinna med i vardagsslitet), har alltid lockat.
Nej. Detta är prästen Bo Stolpstedts predikan, om kärleken som övervinner allt, även döden. Den gode Guden har låtit Marie återvända till den samvetstunge Axel för att förlåta honom, han som inte lyckades rädda henne och hennes barn (deras son) undan den franska revolutionens skarpa giljotin. Inte att undra på att de demokratiska grubblerierna snabbt rinner av den högvälborne Axel och han ropar på champagne.
Huvudrollen spelas av betydligt yngre Mikael Fröblom. Om han inte lyckas gestalta Axel von Fersens alla 55 år fullt ut, så får man ändå vara med om både själavåndor och ungdomlig förälskelse. Svårast har Miriam Johansson med Marie Antionette. Det är ett svårt uppdrag att hela tiden bara vara ljuv och strålande god, må så var mer uppspelt ibland. Flickaktig är hon, inget drottninglik alls. Det enda man märker av hennes tragedi är fingrandet i det kortklippta håret, det som kapades för att inte fastna i, ja ni vet vad.

Stark sympati känner jag för den litet undersätsige Björkström, spelad av Johan Moestedt. Han som arbetar och bockar, tackar och tar emot det liv han lever, och även bryr sig om andra än sig själv och sina närmaste. En hedervärd man.
Och kärleken, den som övervinner allt, även döden? Tja, nog vore det sympatiskt om pastorn, förlåt, regissören Stolpstedt undersökte kärleken lite mer och inte lät den vara så självklar från början. Ungdomsförälskelser är litet harmlöst tröttsamma. Litet mer av ekande bronser och skrällande cymbaler, tack.