Jennie Dielemanns och Shahab Salehi

En man från Uppland sitter på en plaststol vid en pool. Han super. Plötsligt vill han berätta något för mig. Bägaren hivas häftigt när han redogör för sina middagar med indiska kvinnor. Om hur han betalar notan och hur de senare på kvällen bjuder tillbaka. "Det är så det funkar", säger han. Jag vill instinktivt parera vad som sagts. Fastän han i sak har rätt. Det är faktiskt så det funkar. Kanske var det samma instinkt som orsakade en av 2001 års hätskaste debatter, den som Michel Houellebecq orsakade med sin roman Plattform. Boken beskriver hur lagligt organiserad sexturism blir en win-win-situation. Alla är nöjda, såväl börshajar som torskar och prostituerade. Klubb Afrodite är resepaketet som i berättelsen låter hämmade västerlänningar köpa sex utan att skämmas. Lokalbefolkningen cashar in och resenärerna förverkligar sina erotiska drömmar om oförställd förförelse. Houellebecqs svartsyn har sedan dess analyserats till döds. Dessvärre föll ämnet för boken snabbt bort; att hela den fattiga världen är prostituerad, och går i västvärldens ledband. När journalisten Jennie Dielemans och fotografen Shahab Salehi ger ut reportageboken Välkommen till Paradiset återvänder världsåskådningen. Även här ställs tredje världen mot den första. Fram tonar bilden att vi under dessa förutsättningar aldrig blir jämlika. Vi har pengarna. De har tjänsterna. Det är också allt. Dielemans och Salehi har i sina försök att kartlägga världens största industri besökt Thailand, Vietnam, Kanarieöarna, Mexiko och Dominikanska republiken. "Kolonialismen är inte död här, nej, nej, den är alive ’n’ kickin", yttras i de länder där mangroveskog skövlas och stränder erövras. På vissa håll jämförs turismen med kokain. Länderna är beroende av industrin, men hade de begripit följderna hade de aldrig börjat. I skildringen från Thailand tar sig kolonialismen även uttryck i kroppslig erövring. Regeringen har förvisso förbjudit prostitution, men har i decennier valt att se mellan fingrarna förutsatt att hallickar och barägare betalar sin månadsavgift till polisen. Kundkretsen är vid och inställningen är att det som händer på semestern stannar där. Man ångrar bara det man aldrig gjorde. "Välkommen till paradiset" är ett utmärkt reportage. Alla talar svenska. Språket är lakoniskt och Dielemans lägger likt Houellebecq sällan värderingar i det som uttalas. Perspektiven förskjuts när den prostituerade Phuong Zai berättar om sina nedlagda revisorsstudier, och om den danske man som lättvindigt påstod att han aldrig tänkte på pengar: "För mig är det tvärtom, jag menar, jag tänker alltid på pengar." Att köpa eller att köpas. Ofta blir turistorterna andliga sopstationer för det som inte får plats i våra västerländska liv. Men vi stannar aldrig för länge på samma plats. När exotismen falnat - och med det vad vi tolkar som orört, äkta och pittoreskt - drar svärmen vidare. Att köparna gör sig illusioner betyder emellertid inte att säljarna gör det. Min egen semester avslutas i krigisk ton. Efter två vänliga veckor vänds personalen emot hotellgästerna. Vi får inte använda duschen inför flygresan, fastän luften skälver i hettan. Orsaken är de middagar vi ätit ute på byn - och inte på hotellet. "Om ni har placerat era pengar någon annanstans", förklarar hotellchefen. "Varför skulle jag satsa pengar på er?"

Jennie Dielemanns och Shahab Salehi

Att köpa eller att köpas - det är valet. Välkommen till ParadisenAtlasDen fattiga världen går fortfarande i västvärldens ledband. "Välkommen till Paradiset" ger Houellebecq-vibbar och vittnar om en spirande kolonialism.