Även om hon kanske inte är den allra första att vrida på scenografierna så att tyngdlagen till synes sätts ur spel, är hon unik med sin utgångspunkt. Erika Janunger är musiker och interiördesigner till vardags och arbetar på en arkitektbyrå i Stockholm. Efter att tidigt ha kommit fram till att hon inte skulle passa in på musikhögskolan sökte hon till Konstfack där ”Weightless” kom till som hennes masterarbete. Senare har en kort version bland annat visats på Time Square i New York, tre minuter i midnatt i två månader.
En kvinna sitter uppkrupen i en stol, elegant med tjugotalsvågor i håret och det är mjuka gyllene färger både hos henne och inredningen. I ett parallellt sovrum är väggen täckt av vatten, en annan kvinnas allvarliga ansikte svarar mot de gråa tonerna omkring. De nästan faller, svävar. Det blir en magi i hur hjärnan inte helt kan förutsäga vad en rörelse ska leda till. Vad som är tungt och vad som kommer att flyga. Denna fascination fick Erika Janunger att ge sig in i det svettiga projektet att göra en film, fast hon aldrig gjort det tidigare.
Att göra ett rum som lutar 90 grader är svårare än man kan tro, när allt måste vara så stadigt att dansare kan ta spjärn och tryggt ta sig fram. Persiennen fick tejpas fast i varje lamell för att ligga trovärdigt. Ljuskronan fick Janunger svetsa och sätta tyngder i.
Fascinationen tog inte slut för det, utan i ”Longing to fly/Longing to fall” lutar rummet som en brant uppförsbacke – men det ser man inte heller. I ”Longing to fly/Longing to fall” har vännerna från Färg och Blanche skapat särskilda möbler för ändamålet, något som får det hela att farligt balansera på gränsen till att bli en reklamfilm för de, förvisso, snygga stolarna.
Där kan man fråga sig om inte näringsliv – relasevisningen av filmen skedde på möbelmässan då möblerna släpptes – och konst har kommit varandra för nära.
Interiördesign hör ihop med rörelse. Att koreografera hur andra ska förflytta sig i ett rum, intensiteten och röstläget. ”Det känns väldigt ansvarsfullt och mäktigt på något sätt”, säger hon och entusiasmen värmer hennes röst. Oskar Frisk har koreograferat en del, annat har improviserats fram. Ett stort gäng har bidragit till slutresultatet. Samtidigt är det slående hur stor del som Erika Janunger har stått för; hon har lett det hela konstnärligt, regisserat, skapat och byggt scenografierna, plus gjort musiken.
Nu arbetar hon och Oskar Frisk med en liveföreställning, för live är det sneda konceptet ännu starkare, berättar Janunger.