"Jag hade försökt bli en kopia av Mike Oldfield" 1981
När många lyssnade på punk då hade Johan Ekfeldt uppmärksamheten åt ett helt annat håll. Mike Oldfield och Tubular bells. Året var 1981.
När de tuffa grabbarna lyssnade på Sweet på sjuttiotalet, höll jag mig till beskedligare saker. Och när det var dags för punk och New wave kom visserligen mitt musikaliska uppvaknande, men inom ett helt annat område.
Vad skulle jag ta mig till? Samma sak som jag alltid gör när jag blir musikaliskt förälskad förstås, nämligen att gå till överdrift och nästan bli religiös och inte lyssna på något annat under ett helt år.
Så jag lyssnade väl inte på så mycket annat under ett helt år. Till saken hör att 1981 var det år då jag började lära mig att spela gitarr. Jag var 16 år gammal och träffade ett par killar på gymnasiet som kunde spela gitarr, med ackord och allt, och de sjöng till. Det ville jag också kunna.
Och samma sak igen: den musikaliska hängivenheten (andra skulle säga hysterin) resulterade i att jag under hela detta år satt minst en, ofta flera timmar per dag och harvade med ackord, och med melodispel på fler än en sträng.
Det senare var klurigt, inte minst på grund av gitarrens irriterande egenhet att vara stämd i kvarter utom intervallet mellan G- och H-strängen som är en stor ters. Förvirrande!
Nå. Till slut lyckades jag komma så långt att jag behärskade de grundläggande ackorden, och hade utvecklat melodispelet så pass att det gick att börja improvisera.
Nu började problemen.
Antingen sa folk:
-Vad konstigt du lirar. Annorlunda på nåt sätt.
Eller också, om de hade råkat höra Mike Oldfields gitarrspel:
-Varför försöker du hela tiden låta som Mike Oldfield?
<br><span class=MR>Försökte kopiera</span>
Jag fattade ingenting. Jag spelade väl inte konstigt? Jag försökte väl inte låta som Mike Oldfield?
Men om tillräckligt många säger en sak tillräckligt många gånger så ligger det väl något i det som sägs. Och alla sa det jämt.
Det blev till att inse faktum. Jag hade försökt bli en kopia av Mike Oldfield.
Hur en sån kopia låter är inte lätt att återge i text, men kortfattat kännetecknas detta gitarrspel av melodisk pregnans, brutna ackord, spel i det övre tonregistret samt evighetslång sustain.
Därtill råder en total brist på vanligt hederligt bluesvibrato.
Vilken skitgitarrist som helst behärskar ett vanligt bluesvibrato. Men inte jag. Mina vibraton låter som Mike Oldfields hysteriska darrningar.
Eller lät, kanske man ska säga. För jag har bättrat mig. Sedan mitten på 80-talet har mitt gitarrspel gått i avprogrammeringens tecken.
Så fort jag tar upp en gitarr ljuder en röst i mitt inre: "Låt nu inte som Mike Oldfield igen".
Och det går bättre och bättre. men fortfarande kan jag inte få till det där uttrycksfulla vibratot på en kvardröjande ton. Herregud, 1981 var ju 23 år sedan. Att det ska vara så svårt att skaka av sig vissa saker.
Så jobbar vi med nyheter