Ingen barnlek att berätta om Afghanistan

Himlen svartnade redan vid tre. Pianoklink från Satie fyller upp hotellrestaurangen. I ett hörn vid fönstret sitter Hana Makhmalbaf, tjugoårig regissör från Iran, och iakttar Karlavägen. Tyst besvarar hon frågan:- Det är sant, det är väldigt smärtsamt att inte kunna visa min film för folket i det land jag har bott i. Men jag hoppas verkligen att jag får chansen någon gång.Makhmalbafs film Buddha föll av skam har Sverigepremiär i dagarna, vilket föranleder hennes besök. I filmen får publiken följa en bedårande afghansk flicka, inte olik Tjorven, och hennes besvär att få tag i en penna och ett skrivblock. Hon vill gå i skolan och lära sig roliga historier, men hindras av ett grabbgäng som leker talibaner.Flickan bär med sig mammans läppstift (hon fick aldrig tag i någon penna) och ska därför "stenas". På hemvägen - efter att ha funnit rätt skola - är pojkarna amerikaner, och då ska flickan "skjutas". De vuxna är ständigt frånvarande.- Manuset är skrivet utifrån det vi såg. Det handlar om barnens verkliga lekar. Efter varje regimskifte måste varje människa förändra sina tankar för att klara sig i livet. Jag träffade en man i Afghanistan som var kommunist när ryssarna hade makten, och som blev islamisk präst när talibanerna tog över. Nu samarbetar han med amerikaner.- När jag gjorde filmen var jag arton år. Jag kände mig alldeles nyligen vuxen. Därför kunde jag förstå barnens problem. I ett större sammanhang kan man säga att den här filmen berättar om länder efter krig. Ur ett ännu större perspektiv handlar filmen om aggressivitet.Ämnet är kontroversiellt. I Iran fick hon inte ens tillstånd att spela in filmen, än mindre visa den, och i Afghanistan har den varit förbjuden. Hittills har den visats en gång i landet, på en filmfestival.- De hade lovat att premiären för filmen skulle äga rum under de sprängda Buddhastatyerna i staden Bamiam, på en jätteduk i öppen miljö. Men det har inte blivit av.Utöver Hanas förhållandevis låga ålder är det efternamnet som brukar väcka omvärldens spontana intresse. Pappan heter Mohsen Makhmalbaf och anses vara Irans främste regissör. Systern Samira har av många pekats ut som en av världens mest löftesrika filmskapare. När Hana släpper sin första spelfilm, efter en kortfilm och en dokumentär, skulle man kunna tänka sig en naggande prestationsångest.- Jag tror inte att man kan prata i sådana termer om film, om hur det känns att göra film efter den och den. Det är ingen tävling vi pratar om. Det handlar inte om några rekord. I filmvärlden är alla vinnare, på det sätt att man lyckas få fram det man tycker är viktigt.Ibland har familjen mötts med skepsis från folk i branschen. Elaka tungor talar om att det i själva verket är Mohsen som regisserar barnens filmer. Samira har ilsket kommenterat saken: "Min nya film är en mycket större produktion än den ni pratar om, så när de ser den kommer de väl att säga att min farfar har gjort den."Att Mohsen spelat stor betydelse i sin roll som lärare och far råder dock ingen tvekan om.- Vad vi lärt oss av vår pappa var att man inte behöver gå på bio för att se en film, säger Hana. För att läsa dikter behöver man inte öppna en diktsamling. Man hittar båda delarna i det verkliga livet. Det finns folk som ser på en film och inspireras att göra en annan film. Det är inte vår metod.Även Buddha föll av skam är en familjeproduktion. Manuset är skrivet av styvmodern Marziyeh och producent är brodern Maysam.Hana Makhmalbaf beställer in en kopp grönt te, och sluter händerna runt den. Därefter vänder hon blicken ut mot trottoaren, och betraktar de regnvåta fotgängarna. Det senaste året har hon levt så här, på hotell flackandes mellan filmfestivaler och nationer. Nästan överallt har hon kammat hem priser, ofta med motiveringen att hon påvisar problem utan moralkakor.Journalister brukar förhöra henne om vad som händer härnäst. En typisk västerländsk fråga, tycker hon.- Om jag åker tillbaka till Iran vet jag inte om jag kommer att klara mig oskadd. Jag kanske hamnar i fängelse. När man filmar i Afghanistan kan man bli offer för filmandet. Någon kan attackera mig och teamet. Därför är det väldigt svårt att planera. Man lever för nuet. Jag är glad att jag kan ägna mitt liv åt att syssla med film. Det är allt.

Ingen barnlek att berätta om Afghanistan

Hon är tjugo år gammal och regisserar sin tredje film. Hana Makhmalbaf har skildrat Afghanistan ur barnens perspektiv.