Fredagskvällen på TV4 antar en ganska enkel formel: Underhållning där några hänger kvar, någon hänger löst och någon inte hänger med vidare. Vad händer då om man plockar bort tävlingsmomentet i ett sådant sammanhang? Risken finns att det blir som en hockeysäsong utan slutspel, ett handbolls-VM utan vinnare eller som lågstadiets lussetåg där alla fick bära ljuskrona. Idol på turné är just detta: en återsamling av höstens Idoler där alla får leka lucia för en liten stund och där det konceptmässigt blir lite som att köra över en kaviartub med bulldozer bara för att kräma ur allt man kan ur något som redan känns passerat.
En stor del av showen tenderar att vara en rak repris av höstens framföranden, där det stora överraskningsmomentet består i om Idolen ifråga lyckas hålla låten intressant i fullängdsversion. Talangmässigt glimrar det till ibland och den roliga tanken är väl att Idol kan få andra vinnare i efterhand än de som verkligen tog sig till final. Men låt oss bara konstatera att det är få som tagit sig till Cloetta Center denna kväll för att lyssna på en Idol som åkte ut i veckofinal ett eller två. I stället är det topp fem som klarar sig bäst. Och som show blir det som roligast när nya konstellationer framför nya tappningar av de där låtarna som i övrigt går i repris.
Så efter denna kväll, vem hänger kvar, vem löst och vem hänger inte med? Publikmässigt råder det ingen tvekan om att hösten krönte rätt vinnare i Jay Smith. Utöver honom är det Linnea Henriksson som klarar matchen bäst i termer av att sätta personlig prägel på det hela, medan Daniel Norberg briljerar i balladfacket. Förutom dessa är känslan att karriären hänger ganska löst för övriga, även om Geirs isbjörnsdans där fötterna inte hänger med när han framför Totos Rosanna, hänger kvar i minnet för kvällen.