I mjöl och guld

Den nyfödde sover under ett berg av kamomill. I barnvagnens fotände lägger jag knippe efter knippe. Jag plockar dem nävvis, utan finess. Jag rycker dem ur jorden, med rötter och klumpar. Jag plockar dem med brådska. Det står blygrå moln och väntar vid horisonten. Snart kommer regn. Det står en grundandad brådska i bröstet, för snart är sommaren slut. Det är därför jag plockar så hastigt. Snart är allting slut.
Jag plockar kamomill och lägger i ett doftande berg över barnet. När sommaren är slut kommer mörkret och en hel vinter skall vi sitta i köket om kvällarna och dricka kamomill. Inte baldersbrå, utan kamomill. Man ser skillnaden på blommornas form och stjälkarnas växtsätt, man känner det tydligt på doften. Man lär sig snabbt vilken som är vilken, trots att de står blandade om varandra i vetefältets kant. Man gör inga misstag och tar inte fel, även om man plockar med brådska.

En förpackning kamomillte, tjugo påsar, kostar 14:50 i lågpriskedjans hyllor. Man räknar i lönndom sina ören, man går ut och rycker kamomill. Man säger i hemlighet: nu lurar jag döden, nu lurar jag den gastkramande förlamningen, skrivkrampen, räkningsångesten, vardagsoron. Nu går jag ut med mitt barn och plockar kamomill.
Barnet sover tungt, omgärdad av doften. Regnvädret står vid horisonten och bidar sin tid. Regnvädret iakttar mig och ger mig en chans. Gud är nådig i dag.
När skyfallet väl kommer har jag hunnit hem. Jag sitter i skydd av verandataket och noppar blomhuvuden från stjälkar på ett fat. I kassettbandspelaren läser Inger Christensen Sommerfugledalen. Det regnar och är vackert och jag begriper ingenting. Det är en röst som läser och orden flyter samman i ett enda vatten som rytmiskt strömmar mot trumhinnan, alldeles mjukt, likt regnet som faller utanför. Rösten läser en sång på ett närbesläktat språk och skulle jag anstränga mig kunde jag säkert urskilja orden och förstå.
Jag vill inte förstå.
Om och om igen säger jag nej. Nej till allt som erbjuds. Något bättre, något annat, något tredje, något säkrare, godare, rikare. Till ett sammanhang. Till att förstå.

Bristen på kunskap är min största tillgång. Den lämnar mig ensam och tom.
Baldersbrå har ett kraftigare växtsätt, en rivigare grönska, större blomhuvuden och en stark doft av grönt. Över hela sig något högröstat och bröstande. Kamomill blommar och vissnar på ett helt annat vis. Mjukt, gult doftande, med sina blomögon utskjutande och upplösta i mjöl. Avsmalnande, bugande, doftande av guld. Doften som en tunn, tunn mantel över axlarna. Man lär sig snabbt se skillnaden. Det går inte att ta fel.
Om jag lyssnade noga skulle jag kunna urskilja orden. De som tillsammans bildar en dikt. Om jag lyssnade noga skulle sången dela upp sig i enheter och jag skulle förmodligen förstå. Men om och om igen säger jag nej
Ingen modern människa behöver plocka kamomill. Inte för att överleva en vinter. Inte på grund av fattigdom. Ingen modern människa har någonsin någonting att skylla på. All brist på kunskap går att stävja. Varje modern människa har minst en rättighet. Gärna fler. En modern människa behöver aldrig säga nej.
Jag borde blivit sjuksköterska. Det sa min mor till mig. Jag borde tagit emot den bil min far ville ge till mig, en Skoda Octavia med metalliclack, men jag sa nej. Jag har aldrig hört en så vacker dikt läsas på danska som Sommerfugledalen, men jag förstår inte ett ord.
Jag sitter på trappen och noppar blomhuvuden från stjälkar ned på ett fat, medan regnet öser utanför. Jag kommer alltid att säga nej. Det är omöjligt att förklara varför. Jag kan inte ens förklara det för mig själv. Vart denna halsstarrighet skall leda. Denna brist på kunskap, denna tomhet jag självmant försätter mig i. Jag vet inte vad jag innerst inne önskar och hoppas på. Att nåden skall drabba mig? Att envisheten skall innehålla ett svar? Att trofastheten slutligen skall belönas? Att jag uppfyller ett öde? Ett öde som jag inte ens vet om det är mitt!
Det är som om jag vill vara avsaknaden trogen. Jag tror jag vill berätta om den.
Om man säger nej till allt, vad återstår då slutligen? Någon sorts tomrum? Jag tror inte det. Om man säger nej till allt återstår ändå vardagen. Det är mycket märkligt. Man säger nej och ändå återstår allt.
Det tar inte lång tid för ögonen att vänja sig och lära sig skilja baldersbrå från kamomill. Trots att de växer om varandra vid ett vetefält och man plockar dem nävvis med brådska, gör man inte fel. Man blandar inte ihop dem. Man blandar inte ihop, hur bråttom man än har.

Man bär en viss sorts oro i bröstet, som bara korta stunder försvinner helt. Oron pulserar silvrig under huden. Den rinner som tiden genom venerna och gör att huden blir papprig och mister sin spänst.
Om jag hade blivit sjuksköterska skulle jag gjort nytta och haft en stadig inkomst. Det skulle ha underlättat livet för mig. Om jag tagit emot den där silvriga bilen kunde jag ha spänt fast mina barn på små krocktestade kuddar och jag hade kunnat åka vart jag ville, när som helst och utan att fråga. Ändå sade jag nej.
Ändå sade jag nej, för jag tänker mig att jag skall berätta om det tomrum som uppstår efter ett nej.
Jag tänkte mig att jag skulle berätta om ensamheten, om den förbannade landsbygden som likväl gör sitt tomrum till ett hem, om fattigdomen som slår rättvist och blint. Jag tänkte att jag skulle berätta om tystnaden och trotset. Om att gå framom regnen och samla kamomill. Om sorgen som man aldrig riktigt vet varifrån den kommer och vad den bottnar i. Om oron, som rinner genom ådrorna och driver tiden fram.
Mitt liv är som den där dikten på danska. Ett flöde. En mycket märkvärdig melodi. Jag förstår det inte, inte ett endaste ord. Om jag ansträngde mig en smula kunde jag säkert urskilja beståndsdelarna och se helheten, men återigen säger jag nej.
En modern människa behöver aldrig säga nej.
En modern människa har ingenting att skylla på och jag har följaktligen inga rimliga förklaringar och ingenting att säga till mitt försvar.
Jag tänkte bara berätta. Utan att någon har bett om att få höra min röst. Jag tänkte bara pröva min röst. Jag tänkte pröva möjligheterna med det här orimliga språket. Jag tänkte berätta om hur jag skiljer baldersbrå från kamomill.

Så här är det: Baldersbrå växer stadigt och högröstat med grövre stjälkar och blad. Doften är stark och grön och kärv. Baldersbrå vissnar med svullen tyngd och når högre upp längs säden utmed ett vetefält.
Med kamomill är allting annorlunda. Dessa två går till slut över huvudtaget inte att blanda ihop. Kamomill blommar och vissnar på ett avsmalnande och lågmält vis. Den böjer sig, avsmalnar och ler. Den har en doftande mantel och ett öga som upplöses i mjöl och guld. Den kan användas som utvärtes lugnande omslag och till rogivande, värmande dryck.

I mjöl och guld

Baldersbrå växer stadigt och högröstat. Vissnar med svullen tyngd och når högre upp längs säden utmed ett vetefält. Det är annorlunda med kamomill, skriver Alexandra Kronqvist.