Att göra enkel musik är inte alltid lätt. Om man ska vara lite tråkig så kan man säga att det lätta är svårt. Förre The Stranglers-ikonen Hugh Cornwell jobbar minimalistiskt och får till det från och till. Så har det historiskt sett varit på hans soloskivor och det här är inget undantag.
En del låtar svänger fint och en del sånger är knappt ens bagateller. Ojämnt så att det förslår. När det inte funkar så får jag känslan av att han är ointresserad. Det låter verkligen så. Det är otydligt och forcerat. För att nästa stund vara en initierad betraktelse av omvärlden. Som
i Stuck in Daily Mail land. Det skulle kunna vara en Ray Davies-sång som Ray Davies önskar att han skrivit. Bitande kritik.
Jag skulle önska att Hugh Cornwell någon gång bromsade upp och funderade lite mer. Då skulle han göra en modern klassiker. Han har förmågan. Nu blir det mest berg- och dalbana.