Svetlana Aleksijevitijs Nobelpris i litteratur har väckt liv i minnen från förr och plötsligt stöter man åter på ett begrepp som dissident och samizdat.
Det sistnämnda syftar på spridningen av den underjordiska litteraturen under kommunisttiden. Det blev obsolet i nära nog samma stund som systemet föll. Bland böcker som gjordes tillgängliga på det här sättet finner man Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” och ”En dag i Ivan Denisovitijs liv”, som visserligen gavs ut officiellt under ”tövädret” i början av 1960-talet, men blev svår att fåt tag på när klimatet hårdnade på nytt.
Glömskan har också lagt sig över rättegången mot författarna Andrej Sinjavskij och Julij Daniel vid mitten av 1960-talet.
De dömdes till sju respektive fem års straffarbete för att ha gett ut ”antisovjetiskt material” i utländska tidskrifter.
Svetlana Aleksijevitij har förklarat att hon skildrar de vardagsmänniskor som formats under den röda epoken – de som går under benämningen Homo Sovieticus.
Begreppet är också en hågkomst från epoken och kan ha myntats av Alexander Zinovjev. I vilket fall är det titeln på en satirisk roman som han skrev efter att ha utvisats från Sovjetunionen. Det finns en svensk översättning från 1984.
Hans fortsatta färd som opinionsbildare kom att innehålla tvära kast innan han avled 2006, men det är en annan historia. Bland hans övriga böcker kan man nämna tvåbandsverket ”Gapande höjder”, som fick makthavarna i Kreml att beröva honom medborgarskapet.