Höjdpunkter och överraskningar

Februari och mars har Melodifestivalen, maj Eurovision Song Contest, men juli och augusti verkar numera tillhöra Diggiloo. Sveriges mest förvånande Eurovision Song Contest-vinst genom tiderna - Diggiloo Diggiley med Bröderna Herrey - har fått ge namn till den schlagerturné som se senaste åren har rullat över Sverige med Lasse Holm i spetsen. På onsdagskvällen var det dags för turnén att besöka en folk- och regnfylld borggård på Vadstena slott. Årets uppsättning kan kanske ses som ganska representativ för var mycket av musik-Sverige i dag tycks ha sina rötter: antingen, som i fallen Brolle, Ola, Jessica Andersson och Sara Löfgren, i någon sentida talangtävling, eller, som för Arja Saijonmaa, Niklas Strömstedt och Lasse Holm, som överlevare från en artistmässig storhetstid under 1980-talet. Showen har de senaste åren fått några tydliga signum: sofforna på scenen, övriga artisters närvaro under varandras nummer, samt Jessica Andersson och Thomas Petersson som förutom Lasse Holm verkar ha blivit Diggiloos ständiga inventarier. Mot bakgrund av en hippie-influerad scen bjöds Vadstena-publiken på shownummer med snygga kläder till mediokra framföranden och obarmhärtigt apfula dräkter till fantastiska låtar. För visst måste det vara fler än jag som såg Niklas Strömstedt, Thomas Petersson, Lasse Holm och Brolle lida sig igenom Ted Gärdestads-hyllningen Chapeau-Claque, för att minuterna senare få gåshud till Sara Löfgren, som i någon hemsk skapelse, framförde fabulöst vackra Låt kärleken slå rot. Medan förväntningarna var skyhöga på Arja Saijonmaa och publikjublet nådde högst för Brolle och Ola, blev Diggiloo i Vadstena ännu ett segertåg för Sara Löfgren, och en chans för Mojje att nå nya höjder. Till de mer sevärda akterna hörde helt klart Mojjes barnvise-medley med hårdrockinslag, och första delens slutnummer med samtliga finallåtar från årets Melodifestival sockrat med kanske det största genombrottet av de alla: Tingeling. Sammanfattningsvis har Diggiloo utvecklats till en proffsig turné med få lågvattenmärken och några riktiga höjdpunkter, där varje låt sitter som i ryggmärgen på publiken.