Här tar vi det Piano

Härnäst en typisk scen från Pontus Hulténs visningsmagasin. En man forcerar skjutdörren. Han har en beige jacka slängd över ryggen, och säger:- Jag vill titta hur det funkar.Pontus magiska låda har det kallats, magasinet som sent i våras ersatte fotobiblioteket på Moderna museet. Med teknik hämtad från bilindustrin har stjärnarkitekten Renzo Piano skapat en skattgömma i byggnadens källare. En plats för Pontus Hulténs donerade konstsamling om 700 verk. Utförandet är listigt. Som en jukebox låter Piano besökaren välja mellan tavlorna på en display. När valet är gjort skyndar en robotarm iväg. Det knirrar, gnisslar, mullrar innan väggen har hämtats. Besökaren har tavlan framför sig.Innan den klickas bort, som en irriterande låt på mp3-spelaren. Ja, än så länge intresserar verken mindre än väggen de hänger på. Det är i sin ordning. Renzo Pianos konstruktion sätter inte bara konst i rörelse utan är i sig rörlig konst. Italienaren brukar själv jämföra arkitektur med musik, och förespråka kompositionens disciplin och ordning. Pontus Hulténs visningsmagasin är ett ytterst nutida verk, och för i ljud och konstruktion tankarna till Thom Yorkes elektroniska soloskiva The Eraser.Piano är kanske mest känd för uppförandet av Centre Pompidou i Paris, där Hultén var chef efter tiden på Moderna museet. De odlade en vänskap och förfrågan om att rita magasinet i Stockholm kom direkt från Hultén. Kritik har riktats mot museets ledning för att de med rummet skapat en överdriven personkult kring sin förre chef. Oron tycks obefogad. Piano har överskuggat vännen.