Här glimtar en författarbegåvning
De sju dvärgarna representerar olika män som figurerar runt kvinnan och benämns följaktligen efter sina egenskaper. Toker har varit utomlands och är inte sig lik vid mötet med Snövit:
Jag tar honom till vårdcentralen. Det är någon obotlig tropisk sjukdom. Vi liftar till det rosa huset. Han sover i en vecka, sen säger han att han har träffat en annan men att han älskar mig och alltid kommer att göra det.
Mörkt färgade minnen framställs i ett Mitt livs novellartat skimmer för att i nästa stund göra en djupdykning i tyngre bekännelselitteratur. Särskilt i sina symbolistiska sagostämningar och färgrika associationer, skriver Bromée in sig i de modernistiska föregångarnas nu välfyllda skolklass. Ibland på gränsen till imitation och med ett urvattnat, klichéartat språk. Likt Södergrans "tunga bränningar" och "förljugna fåglar", sveper hos Bromée "ormvråkarna i silvergrenarna" och "svarar" medan "urberget ekar och skälver". Där bildspråket deformerade landskapet hos Lagerkvist och gav uttryck för ångest, pressar och trevar det här efter jaget. Dock med mer stillsam avsmak, likt nötterna som härsknar mjölkaktigt i hennes mun där i skogen:
Någon trevar mig i nacken, griper efter mig med fuktiga händer. En vattendroppe träffar mig i huvudsvålen. Greppet är kraftlöst men det släpper inte. [...] Jag går vidare med detta kraftlösa nackgrepp, sätter mig på huk och hasar ner för en brant, pressar mig igenom granskog så tät att de lägre grenarna har dött av mörker och brist på näring. De rispar mig i ansiktet.
Naturintryck och fantasifyllda ingivelser sätts på pränt. I lösryckta strofer badar hon i fontäner, knyter ihop strumpor med behå och trosor till ett rep. Äntrar Svampen på Stureplan och behåller doften av balsampoppel i huden. Men Bromée vacklar ibland och texten blir fragmentarisk, sammanhangslös. Hon varvar disparata sinnesintryck med vardagliga företeelser och lutar sig mot symboltunga, metaforiska omskrivningar. Här återvänder kvinnan till sin barndoms somrar och vid åsynen av den nu förfallna stugan överväldigas hon av saknad:
Jag gick omkring och letade. Jag gick barrstigarna med slutna ögon. Jag följde solfläckarna och fann ett hus i skogen. Det var där jag växte upp. Jag väntade. Jag knaprade på husets väggar. Jag blir aldrig mätt.
Känslor översätts och konkretiseras i den fysiska verkligheten. Vattendroppar kan gripa med fuktiga händer och hus blir ätbara. Det dubbelexponerade landskapet, som på en och samma gång är lokaliserat i sinnevärlden och speglar en inre verklighet. Bakom reducerade passager som ibland gränsar till okontrollerade, lösryckta ordmassor glimtar en författarbegåvning.
Så jobbar vi med nyheter