Händer, hud och hinnor - därför hör äldreomsorg och filosofi ihop

När jag var sexton år skulle jag använda ett helt sommarlov till att arbeta på ålderdomshem. Första dagen såg jag ett par händer. Jag hade aldrig sett sådana händer förr. De var magra och genomkorsade av svullna blå och violetta ådror. De höll krampaktigt om allt de höll. De var så fula.
När första arbetsdagen på ålderdomshemmet var över, gick jag hem och grät. Jag var sexton år och ville aldrig gå tillbaka mer; jag skulle aldrig klara av att arbeta där en hel sommar.
Allt var fult, och jag stod inte ut med det fula. Jag stod inte ut med alla de blå genomkorsade händerna, inte med lukterna, inte med huden.
Jag visste mycket litet om hud när jag var sexton. Jag trodde huden var ett anonymt skinn som spände över livet. Något man tvunget drogs med till vardags.
Många filosofer har sedan antiken talat om det sköna. De flesta av dem gör kopplingen att det som är sant också är det som är skönt och vackert. Det ena innesluter liksom per definition det andra.
Hur mycket vet man om sanningen när man är sexton? Förmodligen lika lite som man vet om händerna och huden. Man har ännu inte rört och blivit berörd i tillräcklig skala.
Efter första dagen gick jag hem och grät. Andra dagen gick jag tillbaka. Jag jobbade på ålderdomshemmet en hel sommar. Jag jobbade där även sommaren därpå, och under flera år som följde.
Sakernas tillstånd hade i sig inte förändrats nämnvärt. Händerna var fortfarande händer, magra, blå och genomkorsade. Jag skulle röra vid dem och de skulle krampaktigt hålla i mig. Lukterna var fortfarande lukter, urin och rengöringsmedel och hudsalva.
Potatisarna hade värmehållningshinna och sås med skinn. Korridorerna som tiden sträckte sig oändligt långsamt igenom. Tid av väntan. På kaffet, på maten, på vilan, och på natten med dess välsignade sömn.

Vissa saker går inte att får bort. En lätt doft av urin kan inte parfymeras bort om urinen sakta läcker ur kroppen utan uppehåll. Tiden går inte att få bort. Huden och händerna hänger ohjälpligt kvar vid kroppen. Huden töjer sig med tiden och spänner inte längre över livet. Huden väntar löst liggande, den också.
Jag smörjer med feta salvor. Mina händer rör vid allt det fula. Det som väntar, krymper, förlorar i färg och längtan. Mina händer rör vid allt det som inte kan förnekas, det som otvivelaktigt existerar. Jag rör vid det som finns.
Är det som finns sant? Är det som tar plats i rummet, det som blånar, luktar och andas sant? Är människan trots sin drömska läggning och förkärlek för vackra lögner sann? Om människan är sann, är hon per definition då också vacker?
Filosofi och äldreomsorg har enligt tradition aldrig hört ihop. Det borde de göra.
De som lever är rädda. Det faller sig naturligt så.

Man är rädd för det som svullnar och tänjer det förväntades och erfarnas gränser. Man är rädd för sådant som tränger sig på och inte går att få bort. Lukter och tid till exempel. Händelselöshet.
När jag var sexton stod jag inte ut med det fula. När jag kom hem grät jag och tyckte att allt det fula hade klibbat fast vid mig. Jag tyckte att jag stank av urin och Allrent, av hudsalva och död. När jag blundade såg jag svarta klolika, blåsvullna händer gripa efter mig. Det fula hade smittat mig, trängt in i mina porer och min kropp. Så var det nog också. En mängd saker som jag dittills sluppit veta om hade drabbat mig. Jag var sexton år och grät över någon form av sanning.
Jag grät första dagen och gick tillbaka den andra, och jag återkom och återkom. Jag smorde och smorde med feta salvor och jag travade genom korridorerna fram och tillbaka. Jag höll med mina händer. Jag höll där det fattades något som höll av sig själv. Överallt luktade det Allrent och potatisarna hade värmehållningshinnor och sås med skinn.
Och det spelade ingen roll hur många blöjor jag bytte, för urinen rann och rann genom kropparna, liksom tiden. Punktvis och med jämna mellanrum upphörde livet. Då ställde man upp ett fönster på glänt och skurade med Allrent.
Det tillhör de levandes lott att rädas. Rädslan har med sanningen att göra. Man måste övervinna den för att saker och ting skall framstå som vackra. För att man inte skall känna sig kränkt och förolämpad av att somligt inte går att få bort. Tiden och döden till exempel. Kroppens återkallande av vilja och längtan. Hudens uttänjda minne. Händerna.
Simone Weil sa: "Att filosofera är att lära sig dö." Det är därför äldreomsorg och filosofi tveklöst borde höra samman. Man måste lära sig röra vid det som finns. Man måste hålla där något fattas. Man kan inte vara sexton hela livet.