Ibland är det befriande med något som trillar utanför ramarna och så är fallet med Guldgossens debutskiva. Sångteknikmässigt sviktar han mellan Håkan Hellström-utspel, röstvridningar á la Ted Gärdestad och någon form av sagotantssång. Men primärt är Brass, smicker och kvinnoaffärer en orgie i mässingsblås, knaspop och studentorkesterrytmer. Det spelar ingen roll att han låter som Bonnkapälle på speed eller att han sjunger långsammare än underliggande takt.
Rimforsasonen har släppt en glädjefnattig tokskiva i dess allra mest positiva betydelse.