Gott om tjejer i publiken - men färre på scenen

En av de få tjejerna, Pixie Karlsson från Norrköping, sällar sig till singer/songwriter-facket och hon gör det riktigt bra, trots att delar av publiken är allt annat än uppmärksamma. Efter spelningen letar jag upp Pixie för några korta frågor. Är det inte jobbigt att spela när det är så stimmigt i lokalen?
- Jag är så inne i min egen värld att jag inte märker det som händer runtomkring, jag brukar inte ens höra applåderna. Pixie är på väg att göra den obligatoriska jury-tjänsten, där hon ska bedöma sina medtävlande. Hur känns det? - Det är lite läskigt, jag är nästan mer nervös över det. Jag hoppas det går att vara anonym. Boxholmsbandet The Limiteds är något av veteraner i Rockkarusellen, men det är först nu jag känner att det musikaliska kunnandet har kommit ikapp viljan. Pop-punken har förvandlats till något djupa-
re och dubbelbottnat och jag gillar verkligen det
jag ser och hör. Det har
tagit dem många år, men nu känns det roligt att
se vart bandet kommer
att ta vägen i framti-
den. Ett band som jag misstänker inte har spelat tillsammans lika länge som The Limiteds men som redan visar prov på en lovande framtid är Norrköpingsgruppen Stairs. Förutom att spela vacker och dynamisk popmusik visar de att det inte
krävs gigantisk budget
för att få ett framträdan-de att se genomtänkt och proffsigt ut. Likadana t-shirts i varsin färg funkar lika bra, och ser snyggt
ut. Sångaren och gitarristen Jonatan Rosman drar ett tungt lass på scenen och med lite understöd från de övriga band-
medlemmarna tror jag bandet skulle lyfta ytter-ligare. Jag är övertygad om att Stairs kan utvecklas
till något riktigt bra, men de får inte ge upp för ti-digt. Kvällens mest udda inslag visar sig även vara det allra bästa. Pegasus är en instrumental trio från Söderköping som lirar progressiv rock. Jag fattar inte riktigt hur de kan fylla den lilla konsertsalen och få med sig publiken på det sätt de lyckas med men det gläder mig. Med tanke på att medlemmarna är mellan 14 och 17 år gamla kan jag inte annat än imponeras av hur skickliga de är och hur i all sin dar de kan få något så mossigt som symfonisk sjuttiotalsrock att svänga så gott? Tack för uppvisningen grabbar och jag hoppas jag får återse er när Rockkarusellen når slutspel.