Glöm Five men inte The Inmates
För när Five kom hade gruppens karismatiske och volymstarke sångare Bill Hurley just bestämt sig för att satsa på en solokarriär i stället (som det aldrig blev någon riktig fart på) och i hans ställe plockade bandet in sångaren Barrie Masters från Eddie & The Hotrods, ett band som förresten märkligt nog placerades i punkfacket när de kom 1976.
Masters saknade Hurleys utstrålning och - framför allt - dennes enorma röst och när sedan låtmaterialet, i första hand signerat gitarristen Peter "Gunn" Staines, inte kom upp i sedvanlig Inmates-nivå.ja, då blev det här en rätt bedrövlig platta.
Väl värd att glömma och, för varningens och dödskallemärkningens skull, också viktig att spåra upp.
Det dröjde inte länge förrän Bill Hurley var tillbaka i The Inmates igen och ordningen var återställd.
För i sina finaste stunder var The Inmates från London det tuffaste, kompromisslösaste och hårdaste R&B-bandet man kunde tänka sig. Ett oerhört driv, Peter Gunns spetsiga gitarr och, som sagt, den väldige Bill Hurley med sin stora bluesstämma som kunde kvida, vråla och hota.
Gruppen spelade flera gånger i Norrköping, jag såg dem vid varje tillfälle och brukade också prata länge och väl med Bill Hurley. Han berättade att han var kusin med Mickey Droy, en hårdför mittback i Chelsea, och gav mig sitt hemtelefonnummer.
Jag ringde en gång när jag var i London, men en kvinnoröst meddelade att Bill liksom bandet i övrigt som bäst turnerade i Frankrike.
De var stora i Frankrike och det var där de spelade in en liveplatta med Beatles-låtar "som Rolling Stones skulle ha gjort dem".
Men mot slutet av karriären - jag vet inte ens om The Inmates finns längre - dalade deras stjärna snabbt. De sålde inga skivor, de drog ingen publik och pubarna de spelade på hemma i London blev allt mindre, skummare och billigare. Sista gången jag såg dem var på en nedsutten och inrökt pub helt nära tunnelbanestationen Putney Bridge, alldeles intill Themsen, och det var bara jag och 20 andra i publiken. Men The Inmates gav järnet på scenen, Bill Hurley jobbade och vevade med armarna som om han var på Wembley och det svängde rätt gott men kom man tillräckligt nära, såg man att kavajen var fläckig, skorna slitna och ansiktet trött och fårat.
Det var, på sätt och vis, en mycket ledsam syn.
Jag gick innan det var slut; jag stod inte ut med att se gamla hjältar spela för ölpengar inför nästan ingen publik alls. Nu finns bara minnen kvar, underbara minnen, och en handfull föredömliga LP-skivor där debuten The Inmates är den verkliga grundbulten.
Men Five glömmer vi.
Så jobbar vi med nyheter