Glashjärtat

Det är en sällsam kortfilm, en spökhistoria som låter oss följa med två systrar upp på vinden där de hittar exotiska saker som deras moster lämnat efter sig. Förvånade och sökande blickar bidrar till spökfilmens klassiska drag och skådespelarna gör det väldigt snyggt. Filmen innehåller knappt någon dialog utan det är mestadels musik och berättarröst som för berättelsen framåt. Berättarröster brukar ha en förmåga att förstöra filmer om de inte är väldigt bra, men i det här fallet tycker jag att det fungerar, trots att det kunde varit bättre. Handlingen för oss mellan olika miljöer som bland annat den mörka vinden och en vacker skogsdunge. Dock kan jag tycka att bilderna inte är tillräckligt fina, att man kunde lekt lite mer med bildspråket eftersom att filmens stil är så pass ovanlig i övrigt. Gitarr och stråkinstrument är behagligt att lyssna till och bidrar på ett smidigt sätt till en mystisk känsla i filmen. Klassiska skräckfilmsljud som till exempel knarrande dörrar, tung andning och fåglars desperata vingslag förstärker känslan av vilken genre filmen egentligen tillhör. Glashjärtat innehåller några små sköna humorinslag och jag skulle beskriva filmen som mysig och konstnärlig, trots genren. Handlingen kan vara lite diffus emellanåt, så filmens skådespelare är av största betydelse. Man ser tydligt att det är en lågbudgetproduktion men det gör inte filmen till en dålig gestaltning utan bidrar snarare till någon slags positiv spontanitet. Ljudeffekterna hänger lite på sniskan och klaffar inte lika skönt som de egentligen bör. Men till sin helhet blev jag positivt överraskad av Glashjärtat och en mer speciell film får man leta efter.

Glashjärtat

Dagcentret Fenix tredje film hade premiär på Filmstaden tidigare i veckan. En mycket speciell film med förståndshandikappade i rollerna.