En novellutgivning som är så brokig som Frankrikes går givetvis inte att sammanfatta mellan två pärmar, men redaktören Maja Thrane på bokförlaget Tranan har valt ut berättelser som visar en del av denna mångfald där nostalgi, exotism, kärlek, samhällskritik, droger och död är några av inslagen. Arton franska författare, några med rötter i andra länder, samsas i samlingen Där vi står nu för att ge smakprov på landets nutida novellkonst.
En av novellkonstens stora fördelar är att författaren kan hänge sig åt till synes banala eller osannolika och ibland outhärdliga ämnen utan att de hinner bli tröttsamma. Bland annat så utspelar sig en av historierna här innanför väggarna på ett sälslakteri. Obehaget som den bistra miljön skapar går inte att undkomma, och man riktigt känner hur huden impregneras av stanken från de döda djuren.
Ibland är det emellertid den simplaste saken som väcker störst uppståndelse. Éric Faye berättar i sin fantastiskt spännande novell om hur hela Frankrike lamslås av ”det ultimata skämtet, det som humorister sökt sedan tidernas begynnelse”. Överallt gnäggar folk av skratt, och makthavarna försöker att till varje pris återställa den behärskade, trista ordningen. Det är en skönt befriande och lättsam läsning som samtidigt ger en nyttig tankeställare om våra prioriteringar.
Även Marie Rouanet skriver om prioriteringar, fast i den högaktuella formen mat och autenticitet. Hennes novell gör avsteg från de mer renodlat skönlitterära genom att påminna om vårt ansvar som konsumenter. Man läser uppmärksamt när hon bland annat skriver om hur turister lockas att köpa ”lokala” (läs kinatillverkade) souvenirer på den franska landsbygden, samt om hur skadade och uttjänta värphöns mosas ihop till något som sedan säljer enbart tack vare en aptitlig etikett.
Novellernas bildspråk närmar sig ofta poesins, som till exempel Pierre Ducrozets betraktelse av en kvinna som får sitt hjärta sänt till sig i en kartong. De här arton författarnas språkbruk tillhör de bästa, och formuleringar som ”luggen sänker sig skarpt som en bila över ögonlocken” gör mig knäsvag. Olivia Rosenthal understryker språkets egen betydelse genom att skildra hierarkin på en byggarbetsplats med många utländska arbetare. Byggtermerna framställer hon dessutom som just poesi för den oinvigdes öron.